Varannan vecka

 

Våren är här minsann. Det märks. Inte bara på att vägkanterna krylla av tusselagos och att jag kan sminka mig i dagsljus på morgonen, utan också för att Johans båtsäsong drar igång. Nu börjar det igen. Varannan vecka.

Skillnaden mot tidigare är att då var jag ledig med barnen den veckan han var borta. Nu kommer jag jobba heltid och själv ta hela ansvaret för vardagskarusellen med allt vad det innebär. Hämta och lämna på dagis, jobba, handla, laga mat och förhoppningsvis hinna träna där i mellan. Jag är förberedd på att det kommer bli en arbetssam vecka, med det har ju funkat förr så jag tror det kommer funka nu också.

 

Mina barn är som små skatter. Det viktigaste jag har. När jag skyndat mig hem från jobbet är det värt allt att få de där små varma armarna runt sin hals när jag hämtar dem på dagis. På något vis känns det som vi betyder extra mycket för varandra nu när familjen krymt. När en förälder försvinner måste jag finnas där för två. Varje vaken minut som jag har med dem från att jag hämtar dem på dagis tills de går och lägger sig är bara deras. Efter klockan 20:00 kommer min tid. Den går åt till en dusch, skriva detta blogginlägg, pocka i diskmaskinen eller laga morgondagens middag. Allt för att göra vardagen så effektivt som möjligt.

Men det är tomt hemma. Vem ska jag nu luta mig mot i soffan om kvällarna när barnen gått och lagt sig? Jag tänder ljus i min ensamhet, tröstäter någonting ur kylskåpet och försöker se det positiva i att få bestämma TV-kanal alldeles själv.

Nu ska jag lägga upp veckpplaneringen. Det behövs för att få allt att rulla. Helt plötsligt inser jag vilken fantastiskt lyx det är att ha en familj bestående av två vuxna.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: