Vardagskarusellen fortsätter
Däremot finns det, helt plötsligt, en stimma kreativitet hos mig just nu. Det känns som inspiration och ideér ligger och bubblar, väntar ivrigt på tiden och möjligheten att få komma ut. Egentligen är det ganska konstigt eftersom min kreativa sida till stor del styrs av tempot runt omkring.
Ingen tid över - ingen inspiration.
Mycket tid över - mycket inspiration!
Jag funderar på att införskaffa ett skissblock och flera fina pennor i olika färger och helt enkelt börja rita ner alla mina tankar och idéer som jag har. Kravlöst och utan målsättning, bara få sätta på pennan på pappret och se vad det blir. Kanske är det vad jag behöver?
En annan sak som jag behöver är tid tillsammans med Johan. I helgen har vi lyckats ordna barnvakt och ska hitta på något roligt ihop. Kanske blir det en middag ute? Kanske blir det bio? Vi får se helt enkelt. Men jag ser fram emot några timmar som bara är avsatta för oss ♥
Estrid pysslar
När vi slår in paket till Gustav får Estrid lite inspiration
I grund och botten är Estrid en väldigt kreativ person, det vet ni ju redan. Men de senaste månaderna känns det som hon haft huvudet fullt med annat (flytten och inskolning på dagis) och därför kommit i från det här pysslandet lite gran. Hon har liksom inte haft ro? Teckningarna hon riktigade förut var fulla med detajler och fantasi, men nu när hon ritar blir det väldigt avskalade och enkla teckningar. Jag tänker också på det här med siffror och bokstäver som hon höll på med jämt i våras. Det har hon också tappat, under hela sommaren har hon knappt skrivit sitt namn en enda gång.
Hm. Kanske är det så att sånna här grejer kommer och går, men jag ska nog försöka uppmuntra henne till detta igen. Jag tror jag ska införskaffa ett litet pysselkit till hennes med roliga pennor, papper i olika färger, lim och paljetter och sedan ägna tid åt att pyssla tillsammans med henne.
Födelsedagskalaset
Jag testar att lägga upp en slideshow, får se om det är bra eller inte. Vad tycker ni - hiss eller diss?
Nog för att det känns som Signe blivit stor fort, men nu när jag byter kategori till "Signe 1 - 2 år" känns det ju helt sjukt. Vart tog min bebbe vägen?
Hur som helst. Tack till de 8% av mina besökare i går som grattulerade Signe på hennes speciella dag. Vi hade i alla fall en jättefin och mysig dag tillsammans, och på kvällen kom några släktingar för att ha tårtkalas med oss. Jag tycker det är så fint att människor kommer hit och anstränger sig för hennes skull, fast hon är så liten och inte förstår vad hela kalascirkusen går ut. Ja, men ändå. Det uppskattas verkligen! Signe fick fina presenter och att dömma av hur trött hon var på kvällen, tror jag hon hade en väldigt rolig dag!
Estrid hade också superkul. Jag tror hon var den som laddat mest inför Signes födelsedag. Hon gav sin lillasyster minst 100 pussar och kramar och när hon sa"Grattis Signe! Det är dig födelsedag idag!" hade hon sann gläjde i rösten. Hon tycker så mycket om sin syster så det går knappt att beskriva! ♥
Just det. Det här får jag inte glömma! Under kvällen tog hon 4 steg alldeles själv! Min pappa bevittnade sensationen. Grymt. Tänkt att min lilla flicka kommer gå omkring snart!
♥ 1 år ♥
Signes första (eller egentligen andra?) födelsedag är här. Födelsedagar kommer alltid vara speciellt för mig. Min mamma har jämt envisats med att målande och detaljerat minnas tillbaka den dagen då jag föddes, och varje år på min födelsedag får jag höra samma historia. När jag var yngre tyckte jag det var töntigt, men sen jag blev mamma förstår jag. Mina barns födelsedagar är också hållplatser på mitt livs väg. Likt astronauter fäster navelsträngen dem till moderkakan, svävar i livmoderns hemliga rymd. Utanför magen går bandet mellan mor och barn inte att se med blotta ögat, men det finns där från den första dagen till den sista. Att få ge liv åt en ny människa är det störta på jorden. Det gäller inte första gången man bli mamma, utan varje gång man blir mamma.
Vid den här tiden för ett år sedan grät jag och Johan glädjetårar över det nykläckta lilla flickebarnet som alldeles nyss landat på mitt bröst. Utanför fönstret på Visby Lasarett steg solen upp vid horisonten, en ny dag och ett nytt liv tog fart. Nu har vår lilla bebis blivit ETT ÅR! Hon har gått från att vara ett hjälplöst knytte till en liten flicka som till och med tagit sina allra första steg. Det är så konstigt - på ett sätt känns det som hon nyss föddes och på ett annat sätt är hon lika självklar som om jag haft henne för alltid. Tänk så mycket hon lärt sig, vad mycket hon vuxit och så enormt mycket glädje och kärlek hon givit oss ♥
Här hittar ni lite inlägg om tiden när Signe var alldeles ny.
Vecka 40
Förlossningen börjar
Förlossningsberättelse
Tiden på BB 
Min fina lilla tösabit. Vet ni hur lyckligt lottad jag är som fått två sånna här pärlor att förgylla mitt liv med? Ja, ni ser ju själva. Om jag kunde skulle jag ta en tugga av Signe och suga på den för evigt.
Eftersom födelsedagar är heliga har vi båda ordnat ledig från jobbet dagen till ära. Fira gör vi i familjen med tårta, ballonger, sång och ljus medans släkten kommer på flickornas gemensamma födelsedagskalas längre fram.
Picknick vid båtbryggan
Efter hämtningen på dagis picknickar jag och Estrid vid båtbryggan
På förskolan har de berättat att Estrid älskar de små barnen allra mest. Det finns en flicka, lilla Annie, som är hennes absoluta bästis. Annie är bara ett par månader äldre än Signe och alldeles nyinskolad. Vid lämningen kramar hon Annie och håller hennes händer, smeker hennes små lockar i nacken och säger "Åh, lilla Annie. Du är så söt!". Skulle det vara någon dag när Estrid inte vill gå in hjälper det att säga "Men tänk vad roligt att få leka med lilla Annie!" och då blir hon helt plöstigt väldigt positiv!
I går när jag hämtade henne hade hon svårt att slita sig från Annie, men då lockade jag med en picknick vid båtbryggorna i stället. Jag hade packat ner filt, mackor, vindruvor och russin och medans Signe sov i bilen satt jag och Estrid på bryggorna och myste. Det blir alltid spännande äventyr när man gör saker med Estrid. Hon såg nämligen både hajfenor och sjörövare där vi satt och fikade, själv hade jag oturen att råka titta åt fel håll precis när dessa exotiska inslag dök upp. Annars hade jag givetvis lagt upp dessa bilder också. Då hade ni blivit impade va? :)
Sleep like av baby
Barn ser jämt ut att sova så förbaskat skönt! Det gör de säkert också. Själv brukar jag oftast sova i samma ställning, men det gör inte Signe. Hon far runt som en visp i sängen! Varje natt ligger hon på något nytt och knasigt sätt. Upp&ner och bak&fram. Därför har jag fotat henne varje kväll när jag går och lägger mig, för att göra detta kollage.
Jag gjorde ett likadant med Estrid när hon var liten. Lite roligt att jämföra. Som ni ser är säng, gosedjur, sängkläder och pyamaser lika - men bebisen är ny ♥
Förresten. Det är inte min idé att hon sover med tumvantar på vissa bilder. Det är hon själv som älskar dem så mycket att hon inte vill ta av dem. Haha. Gullunge!
Vad gjorde jag för ett år sedan?
Tänk vilken underbar uppfinning bloggen är, den har blivit mitt livs uppslagsbok där jag ofta ser tillbaka och läser vad vi gjorde och hur jag tänkte i olika situationer. Jag älskar det! Det enda jag ångrar är att jag inte bloggade redan under tiden jag väntade Estrid, då använde jag bara Bilddagboken (eller Dayviews som det heter nu). Hur som helst! Just under dessa dagar i september läser jag och minns jag tillbaka extra mycket hur vårat liv såg ut då.
Utdrag ur min blogg, 20 september 2010. Två dagar innan Signe skulle födas.
Tro inte att det kommit någon bebis ännu, för det har det inte. I bland sätter förvärkarna igång och kommer med jämna mellanrum (när jag går), ibland stannar det av (när jag ligger stilla). Kanske är det mitt tédrickande som triggar det? De gör fortfarande inte ont, men är kraftigare än vanliga sammadragningar.
Många verkar tro det blir en flicka. Själv är jag numera övertygad om en pojke. Har till och med, efter 9 månaders funderande hittat ett pojknamn som jag gillar på riktigt (tjejnamnet är redan spikat). Nu är det bara vänta och se... Vem är du där inne? När tänker du komma ut? Vi längtar efter dig!
Högst upp på önskelistan!
Världens bästa födelsedagspresent. Tänk vad kul ungarna skulle ha med den här i trädgården! Den kostar lite grann, men om släkten vill vara med och skramla ihop ett bidrag så skulle vi (och framför allt barnen!) vara superglada. Högst upp på deras gemensamma önskelista alltså - en Wooden Swing Active.
♥
Våra fina ungar. Om ni visste hur mycket jag älskar er!
En liten inneboende
Mycket har jag skrivit om sedan jag började blogga 2008, men jag trodde aldrig jag skulle få anledning att lägga upp bilder från vårat sopskåp. Men se, det gick jag!
I går när jag öppnade skåpet hittade jag nämligen en liten mus som balanserade på komposthinkens kant. Djurälskaren Estrid blev givetvis alldeles till sig av glädje! "Snälla mamma, kan vi inte ha kvar musen? Kan jag inte få hålla den?". Det fick hon inte, men eftersom den gömde sig i plastlådan fick vi goda möjligheter att titta på musen på nära håll. Estrid hade svårt att slita sig från den, men när jag förklarade att den måste få komma ut till sina familj i skogen gick hon med på att släppa ut den.
Hon är så fin med djur, Estrid. Hela tiden när vi bar ut den i hinken sa hon "Så ja, lilla vännen. Vi ska inte göra dig illa. Vi vill bara hjälpa dig! Lilla vännen." ♥
Dop för Gustav
Förra helgen var det dop för tjejernas kusin Gustav. De hade valt en otroligt vacker kyrka och det lilla dopbarnet likande en ängel i den fina klänningen! Bra präst också. Ofta tycker jag att prästens ord brukar kännas opersonliga och orelevanta för en familj på 2000-talet, men så var det inte nu. Det kändes som han gjorde dopet till Gustavs dop, det gillade jag.
Efteråt bjöds det på en massa gott som de bakat och jag åt i vanlig ordning alldeles för mycket. Varför blir det alltid så? Jag förstår inte. Efter att ha intagit fast föda i över 23 år tror man ju ändå att man någon gång ska lära sig vart gränsen går, men icke. Emmys chokladkaka gjorde inte det hela lättare heller!
Nu till lite bilder. Egentligen första riktiga tillfället att testa vår kamera, och jag ger den helt klart godkänt!
Signes första steg!
Det har varit en underbar septemberdag. Solen har värmt på kinderna fast luften var klar och kylig. Signe är 11 månader och 3 veckor och har tagit sina första steg!
Det hände när hon och jag satt på köksgolvet och lekte med en sko. Från ingenstans reser sig det lilla flickebarnet upp, utan stöd, och tar efter några sekunders övervägan ett steg framåt. Jag blir såklart alldeles till mig och lockar henne med utsträckta armar, då tar hon ett steg till. Sen kastar hon sig i min famn med ett underligt belåtet och malligt ansiktisuttryck som jag faktiskt aldrig sett henne göra tidigare. Det kände som hon tänkt "Vad hände egentligen? Häftigt. Såg du det där mamma?". Min lilla bebis börjar bli stor ♥
Estrid var knappt 10 månader när hon tog sina första steg, men sedan gjorde hon ett uppehåll och började gå på riktigt när hon var 11 månader och 2 veckor. 
När mamma tillslut trasslat fram kameran vill Signe självklart inte visa vad hon kan!
Jobbveckan
Jag är tillbaka! En arbetsvecka rikare sedan sist. I det stora hela tycker jag det fungerat väldigt bra. Jag trivs på jobbet, tycker det går bra att pendla och känner faktiskt att det är riktigt skönt att komma iväg och göra något annat.
Dessutom har jag världens bästa karl där hemma som tar hand om hem och barn medans jag knegar. Han är verkligen bra på allt. Nu när jag tänker på det kommer jag faktiskt inte på någonting som han är dålig på. Jo! Fläta Estrids hår. Men det känns som en grej jag kan leva med. I övrigt kan han kan allt ifrån att mecka till att syr om kläder. Min multi-karl ♥ Jag tror han trivs bra med att vara hemma också, även om det här schemat innebär att vi två får mindre tid ihop. Kvällar varannan vecka + helger. Det får gå. Till helgen som kommer planerar vi en biokväll tillsammans, hoppas det går att ordna barnvakt bara.
Middagslagning pågår och Estrid hjälper gärna till.
Ja, när jag kommer hem från jobbet är det så underbart att få äta middag ihop och sedan mysa i soffan och bara få sniffa på mina älsklingar! Man uppskattar tiden tillsammans så mycket mer när man är borta en hel dag, så jag tror detta blir bra ändå. Man behöver få längta efter varandra ibland också.
Första jobbdagen
Som ni säkert förstår blir det väldigt lite tid över för familjen när jag är borta 8 timmar om dagen (dessutom den enda veckan jag och Johan kan umgås med varandra), och kommer därför låta bloggen komma i andra hand under den här tiden. När jag jobbat en hel dag och ungarna somnat så ligger jag hellre på soffan och kramas, and who can blame me? ♥
Nu har jag fått en kopp myntaté serverat. I morgon är det utbildning på försäkringar för bil/mc/moped/skoter och andra saker som fullar fram, som gäller. Efter det ska jag mjukstarta med att sitta på telefonen och möta en kunds frågor för första gången på väldigt, väldigt länge. Puss & godnatt!
Inte som jag tänkt, men jävligt bra ändå!
Men ni vet ju vid det här laget att jag inte är någon partyprisse. Jag ägnade faktiskt några minuter åt att fundera över hur mycket jag varit ut och festat de senaste åren. Ja, sedan jag fick barn egentligen.
September 2008 - Katias 23-årsfest med förfest hemma och en dansant utekväll. Toppen!
December 2009 - Nyårsfest där jag blev snuvad på krogkvällen (J nekades inträde) och vi firade tolvslaget i taxin hem.
Februari 2010 - Tjejmiddag följt av en nykter kväll på krogen (alldeles vansinnigt tråkigt) eftersom jag var gravid.
Augusti 2011 - Tjejmiddag hemma hos en vän, men ingen utgång.
September 2011 - Katias 26-årsfest, där är vi nu.
Listan får tala för sig själv, det enda jag inte räknat med nu är två julfester med jobbet. That´s all. Man kanske inte tror det, men faktum är att jag älskar att dansa, dricka goda drinkar och bara ha skitkul. Det har bara inte blivit så. Därför skulle jag enkelt kunna uttrycka det med att jag laddat jävligt hårt för en utekväll den här gången! Men som sagt, saker och ting blir inte alltid som man planerat.
Hemma hos Katia var stämningen god. Vi drack vin och bål och lekte scharader. Jag gillar egentligen inte sharader, men med vinets hjälp gestaltade jag både "analklåda" och "kokainkokerska" framför en soffa full av största delen främmande människor. Kvällen rullar på och för att gör en lång histora kort bestämmer sig jag och Lisa för att åka ner till krogen, före de andra. Men väl framme i dörren informerar vakten oss artigt om att åldersgränsen är 25 år och att vi inte är välkomna in. För ett par sekunder känner jag mig som en liten gymnasieunge igen, ovälkommen och förvisad. Full och korkad. Jag inte en tanke på åldergränsen, utan räknade iskallt med att vi givetvis skulle komma in.
Där stod vi. Snopna och jävligt besvikna. Vi valde mellan att vänta tills resten av gänget kom och antagligen bli nekade inträde igen, eller gå och käka. Det blev det sistnämnda. Från att varit inställd på att röjja loss på dansgolvet hela natten, gick vi nu i stället och tog en varsin burgare på Max och tog sen bussen hem.
Det var skittråkigt att det inte blev den där utekvällen jag längtat efter så himla länge. Det var också skittråkigt att jag inte hann festa med Katia något som vi planerat, men i stället fick jag njuta av Lisas sällskap och en gott fyllekäk. Det blev en bra kväll ändå!
Johan och två sovandes barn med pymaser och filtar hämtade mig på stationen. Då kändes det skönt att komma hem, skönt att slippa vara bakis dagen och skönt att hålla Signes varmas och knubbiga hand där i baksätet. Det är märkligt vad mycket man saknar sig familj, även om man bara är borta en kväll. Och faktiskt - ingen utekväll, inga drinkar och inget dansgolv i världen kan mäta sig med den lyckan det är att få krypa ner i sängen bredvid sin käresta och låta hans varma armar hålla om en ♥
Estrid, Signe & Lumix
Testfotografering hemma och ute i en regning trädgård
Det tog bara 42 timmar från att jag beställde kameran hemma vid datorn, tills den var i mina händer. Bra leveranstider får man säga! Så nu är den alltså här, min nya lilla bebis ♥
De senaste kvällarna har jag legat och läst instruktionsboken tills jag somnat på kvällen, men mycket funktioner är precis som på vår gamla kamera vilket är praktiskt. Förut har jag oftast använt autofunktionen, men nu ska jag bli duktig på att använda slutare/bländare också och lära mig ta riktigt fina bilder.
Jag är så glad! Äntligen kan jag fota på riktigt!
Morgonen är helig
Jag är en riktig morgonmänniska. Jag tycker om mysiga, stillsamma mornar med god frukost. Därför händer det väldigt sällan att vi morgonstressar här hemma, i stället går jag hellre upp i tid och lagar frukost så vi kan sitta ner och äta i lugn och ro. Nu är det inte långt kvar tills Johan kommer hem, då blir det extra mysigt ♥
Ofta när jag är själv med barnen som denna vecka, tänker jag på vilken tur det är att jag har dem. Vad tråkigt jag hade haft annars! Nu finns det en anledning att laga mat, snygga till hemma och hitta på saker. Det känns så mycket roligare att ordna tillexempel en god frukost med tända ljus när Estrid kommer ner från trappan och säger "Åh mamma! Se vad mysigt!". Faktum är att jag blivit en väldigt (jaja, allting är ju relativt) ordningsam person sedan jag fick familj. Jag kan ju förstå att min mamma i vrede över min gravidietet med Estrid utbrast "Hur ska du kunna hålla rätt på en unge? Du kan ju inte ens hålla rätt på ditt bussbort!"
Hm. Det var länge sedan nu. Man växer med uppgiften, som det heter.
Kamera beställd
Nu vill jag inte vara utan kamera längre! Det känns som jag missar så himla mycket när jag inte har en bra kamera att dokumentera med. Eftersom jag älskar att fota och gör det i stort sätt varje dag, känns det väldigt tomt utan.
Först tänkte vi köpa en Panasonic Lumix DMC-LX3 som vi hade tidigare, men så såg vi en Panasonic Lumix DMC-FZ48 i en fototidning och betsämde oss för den i stället. Vi tycker fabriktet är suveränt och vill gärna ha samma nu, men detta är en ny modell med mer utvecklade funktioner än den tidigare. Den har bättre zoom, större objektiv (Leica) och filmar i full HD. Den är mycket mindre än en systemkamera, men har fortfarande den där lite knubbiga och systemkameralika deignen som jag gillar!
Nu väntar jag med spänning tills den kommer. Har ju aldrig hållt i en i verkligenheten, så förväntningarna är höga!
Sniglar, svamp och till sist döden.
Berättade jag att vi var uppe hos pappa igen? Vi letade upp vårat kära kantarellställe igen och hittade återigen ett hav av svamp. Ytterligare 8,5 kg fick vi med oss hem. Grymt! Hur som helst trivs barnen bra hemma hos pappa. Det finns mycket saker att upptäcka, tillexempel en miljon vinbärsnäckor. Jag vet att jag sagt det förut, men det händer så ofta att barnen gör saker som får mig att känna mig som ett barn själv! Som om det inte var länge sen jag själv plockade sniglar, namngav dem med nagellack på skalet och lät dem ruttna i någon hink bakom husknuten (fy farao hur vi höll på, ni som var med kanske minns?).
Det är roligt att minnas tillbaka. Jag minns pärlorna på Estrid halsband som hon gör på dagis också. Vi hade exakt sånna på mitt fritids. Alla färglada små björnar, hästar och de där trekanterna som blidade ett häftigt mönster om man satt många efter varandra.
Det är roligt att vara förälder. Det finns en ofantlig tillfredställelese i se sin avkomma växa upp. Det är inbyggt i mina gener. Ibland är det skönt att låta de känslorna vila på det fakum att allt som kommer med föräldrapaketet är instinkter, att jag alltså varken är vansinnig eller religös som känner att jag kan dö på fläcken, för deras skull. Jag ska känna så. Det bara ska vara så. I och för sig kan bara den tanken i sig göra en vansinnig... eller religös. Vad kom först - hönan eller ägget?
Från sniglar till döden. Innehållet på mina inlägg har slitit sig fritt nu i afton. Dags att gå och lägga mig känner jag!
Aphuset
Idag har båda barnen varit så förfärligt busiga. När jag fått dem i säng vid 20:00 var det knappt så jag orkade gå sträckan mellan sovrummet och soffan. Jag har försökt att både städa hemmet och organisera min garderob, men det är svårt när ungarna far som apor kring benen på en och river runt med allt jag precis alldeles nyss la i ordning. Ja. Det har varit ett aphus här idag, både i huset och innuti mitt huvud.
På eftermiddagen blev jag enomt trött, och vräkte mig på soffan. Då kom Estrid och visade god ansvarskänsla.
"Usch vad trött jag blev... Jag ligger här och vilar."
"Men mamma. Du tittar ju fortfarande, om du är trött måste du stänga ögonen och sova!"
"Jaha. Vem ska ta hand om er då?"
"Men åååh, mamma... Jag kan ta hand om mig fälv!"
"... och Signe då?"
"Var inte orolig. Jag tar hand om Signe också!"
Sedan gick hon ner och hämtade mjölk till sin lillasyster i en liten flaska, precis som hon själv hade för att inte gör Signe avundsjuk. Ungarna må vara busiga, men också så förbaskat söta att man inte kan göra annat än att älska dem! ♥
Good guy VS. Bad guy
Ännu en ensamvecka på ingång. För min del går det bra, tiden går fort och det är egentligen inga problem att klara av vardagen själv. Men visst finns det nackdelar, framför allt drabbar de Estrid. Hon gråter av förtvivlan när Johan ska åka, och gråter av glädje när han kommer hem. Det kan låta enkelt att stå ut med att vara i från varandra en vecka, för att sedan få en hel veckas semester tillsammans. Men det är inte så enkelt alla gånger.
Min relation till Estrid slits ganska mycket. När vi är ensamma går allting hur bra som helst - hon lyssnar, hjälper till och är väldigt kärleksfull. Det känns som hon uppskattar mig för att jag är den som stannar kvar och finns där. Men allt det förändras när Johan kommer hem. Då är det han som gäller till 110 % och hon fullkomligt ignorerar mig och allt jag säger eller gör. Jag är inte värd vatten! När det är så känner jag mig arg, ledsen och frustrerad. Eftersom jag alltid finns där och vi är med varandra 24h/dygn blir jag den hon tar förgivet och kastar skit på, medans pappa blir ett underbart helgon som uppstår varannan vecka och som hon därför är otroligt rädd om. De här kontrasterna blir ganska jobbiga, både för henne och mig.
Samtidigt finns det ingenting att göra åt det, eftersom vårat schema ser ut så här hela året ut. Jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till henne när hon förändras såhär, för hennes reaktion är säkerligen alldeles normal utifrån hennes situation. Kanske blir det annorlunda när jag också kommer jobba varannan vecka?
Nu ska jag i alla fall njuta av denna ensamvecka. Ja, det ska jag. För den innebär inte bara en stor saknad efter Johan, utan också en harmonisk vecka med Estrid.
Höstens första dag
I dag är det hörstens första dag. Första september. Tanken slog mig, vad gjorde vi för ett år sen? Vi hade precis flyttat till Gotland! Sen har jag suttit och återupplevt hela september 2010 med allt vad det innebär. En Gotlandsflytt, växande bebismage, en drömförlossning, amningscirkus, 3-årstrots ofantilgt mycket kärlek!
Det är galet var fort man går vidare, lever i nuet. Allt det där känns så främmande för mig, fast det egentligen inte var så länge sen. När jag läser sånt här påminner jag mig själv om att aldrig sluta blogg, för de tankar och känslor som jag förevigar i mina inlägg bevarar detaljer som annars bleknar med minnet. Dagbok är de bäst som finns!
Jag ska snart gå och lägga mig. Barnen sover sedan länge. Johan är min hjälte som ror företaget Familjen framåt. Ikväll är det rostlagning på bilen som gäller. Puss och godnatt!
