Pepparkaksbak är min paradgren

För varje år som gått har jag blivit mer och mer rutinerad på att handskas med den hemmagjorda degen för att få de godaste och finaste peppisarna. Degen ska vara tunn, innehålla dubbel mängd kryddor och kavlas direkt på smörpappret.

Varje år vill man såklart ha någon ny form, så just nu äger jag 57 pepparkaksformar. Eftersom jag gillar de flesta och vill att alla ska få bli kakor, innebär det att det lätt blir ganska många pepparkakor i slutändan. Fast det bara är november så är redan 1 kg deg bakad och uppäten (eh... Johan?), därför gjorde jag igår en ny sats. Jag hoppas att 2,4 kg räcker fram till jul?
På min plåt trängs djur från alla världens hörn och tidsperioder. Här ligger julbocken skavfötters med t-rex och elefanterna böjer sin snablar för att ge plats åt isbjörnar. Det är en härlig bladning där alla är välkomna oavsett art eller rastillhörighet. Alla smakar vi gott på insidan.

Busungar!

Signe är en rolig människa. Hon är så full av bus och humor! Det är verkligen upplyftande att ha en sån knasigt person runt omkring sig. Hon hänger på allt som Estrid gör och hittar de inte på något bus ihop så är hon snabb som blixten med att klättra upp på bordet, riva i badrumsskåpet eller kladda med en tuschpenna som hon vet att hon inte får.

Antingen är det hennes ålder, eller så fick vi helt enkelt ett bustroll i familjen. Oavsett vad - underbar är hon!

Här ovan ser ni lite bilder på våra busfrön. Signe gömmer sig i ett köksskåp, klär på sig alla kläder hon hittar, gör sig en grötskålshatt, gör en koja i garderoben eller blir målade prickig i smyg av Estrid. Ja, behöver jag säga mer?

Ingen tid.

Jaha. Ni drunknar inte i läsning direkt. Men jag kan glädja er med att nästa vecka är jag ledig och då ska jag ägna bloggen lite kärlek.

Men just nu ser mina dagar ut typ såhär:
06:30 - Vaknar. Fixar mig själv, barnen och äter frukost.
08:00 - Börjar jobba.
16:15 - Slutar jobba.
17:30 - Middag med familjen.
19:00 - Signe går och lägger sig.
20:00 - Estrid går och lägger sig.
22:00 - Jag somnar som en stock på soffan.

Typ. Som ni ser har jag ungefär 3 timmar tillsammans med barnen varje dag. Tror ni jag vill sitta vid datorn den tiden? Helst inte.

För att ta till mig all ny infromation som kommer i och med min nya tjänst också, krävs det ibland att jag läser igenom kursmaterial och annat som också tar tid. Herrgud så mycket tid man hade när man gick på gymnasiet! Kom hem på eftermiddagen och låg på soffan hela kvällen. Fast så gick det ju inte till i praktiken. Men man hade flera timmar varje dag utan tvång, måsten eller någon annan att tänka på. Det var länge sen jag hade en sån dag nu!

Ja. Ingen mer tid vid datorn nu. I kväll är det Bonde Söker Fru. Är det sista avsnittet ikväll? I så fall tror jag att Lousie, Therese, Helena samt den långhåriga flatan blir valda. God kväll!

Bloggen som inbunden bok.

Här var det dött. Tänk att jag varit ledig en hel vecka nu utan att knappt blogga någonting. Man skulle kunna tro att bloggen håller på att dö ut - men icke. Jag har bara pysslat med ett annat bloggprojekt. Jag håller nämligen på att göra en inbunden bok av mina fyra bloggår hittills!

Det tar tid vill jag lova. Närmare 1500 inlägg ska batas ner och matchas med bilder till en prydlig bok på 120 sidor. Tanken med det hela är att föreviga min offentliga dagbok och göra något fint och roligt av den enorma tid och energi jag faktiskt lagt ner på bloggande. Jag försöker välja inlägg som skildrar både vår vardag, mina tankar om barnens uppväxt, deras utveckling, framtidsdrömmar, endel beskymmer, funderingar och lite pyssel ovanpå det. Ja. Allt som min blogg är helt enkelt.



Här är ett uppslag. Jag gör boken precis som man beställer en fotobok. Layouten gör jag själv och blandar text och bilder som jag vill.

Boken ska tryckas i tre exempaler. En ska jag ha själv och varsin bok ska mina döttrar få. En dag har ju Estrid och Signe blivit unga damer som likt alla andra ungdomar känner sig ensamast i världen med deras tankar om livet och framtiden. Vid den tidpunkten kommer jag vara en tant i deras ögon, och kanske vill de inte prata om allt med mig. Då hoppas jag de har kvar boken om min blogg där de kan läsa hur jag kände och tänkte när jag var ung. Kanske kan de känna igen sig, förstå hur jag tänkte och se hur vårat liv såg ut när de växte upp. 

Eller om cyberspace havererar och tar min blogg med sig i fallet samtidigt som jag dör i en olycka. hoppas jag de kommer uppskatta min bloggbok! Jag lägger ner all kärlek jag har på detta projekt, så det måste bli bra.

I kväll ska jag däremot ta en paus från allting och gå på fest med mina kollegor. Det ser jag framemot!

Jag och Signe har fattat ett gemensamt beslut.

Från dag 1 och 13 månader framåt. Min lilla bebis är inte så liten längre♥


Ingen mer tutte.
 Idag har det gått över 10 dagar sedan jag ammade Signe sist. Tanken är att det inte ska bli nå mer heller. Detta är jag och Signe överrens om.

Jag tycker hon blivit för stor helt enkelt då hon inte längre kunde mysa av amningen som tidigare. Amningen var liksom vår "mysstund" på tidiga morgonen, som i stället spårade ur och blev en stors tvångstanke hos henne som gjorde att hon vaknade på nätterna för att amma och störde både sig själv och mig. Därför bestämde jag att det fick vara slut, och hon har inte haft några invändningar. Jo, första dagen drog hon i min tröja och sa "t-sse! t-sse!" (tutte). Men det är också det enda.

Sedan jag slutade amma sover hon mycket bättre på natten (oftast från kl. 19:00-07:00 i ett sträck) och kan istället ligga på min arm och bara kramas. Vi har hittat ett annat sätt att mysa, och det känns väldigt bra!

Båda min barn har slutat amma när de själva varit mogna för det eller tappat intresset, och Estrid var 7 månader och Signe är nu 13 månader. Tänk vilken skillnad det kan vara från barn till barn.

Vart är vintern egentligen?



Vi har varit ute mycket idag och Signe har fått öva sig på att gå i sin tjockoverall. Det går ganska bra. Hösten verkar vilja dröja sig kvar så vi har höstfixat ute på gården. När jag stod där och krattade löv kom jag att tänka på vad vi gjorde för exakt ett år sedan. Vi var på besök från Gotland och snön låg tjock här uppe (bilden med snögubben). Men vart är vintern nu egentligen? Hade jag inte vetat att det var lövhögar på bilden längst ner till höger, skulle de enkelt kunna misstas för komockor i hagen en varm sommardag- visst?

Estrid väntar varje dag på att snön ska komma, själv är jag inte lika ivrig. Så länge jag skipper skotta mig ut till vägen och hålla tummarna för att plogbilen hunnit före på morgonen, är jag nöjd.

Alla krossade hjärtans dag

Jag har varit beskonad i från heartbreakers, jag har aldrig blivit sviken eller bedragen. Faktum är att jag i stort sätt alltid fått det jag velat, om jag velat det. Min första och största riktiga kärlek till exempel - vad mer kan man önska? ♥

Men det finns en händelse i mitt liv som har kommit att förändra alla andra dagar därefter. I efterhand har jag förstått att just den dagen fick mig att se på livet med andra ögon. Just den dagen har gjort mig mer ödmjuk och skör, samtidigt som den fick mig att förstå vilken otrolig styrka som ryms mig inombords.

Just den dagen är också den enda som på riktigt krossat mitt hjärta. Jag tänker på dagen då jag och Johan förlorade lillbebisen. Aldrig tidigare har jag varit så ledsen som jag var då.

Så här skrev jag i bloggen då:

"Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut."

Ironiskt nog är det i dag på Alla Krossade Hjärtans Dag exakt två år sedan vi gick igenom denna fruktansvärda händelse. Det känns som en evighet. Tiden rinner på och samtidigt som bilden av den lilla kladdiga kroppen i min hand bleknar, tynar också känsla bort. Men just i dag minns jag den 12 november 2009 lite extra, och förnimmer det onda. Både innuti och utan på.


En glad sol från förr.



Kanske ett konstigt inlägg, men är det bara jag som får världens nostaglikänsla över denna gamla Hemköpkasse? Det har legat gamla dukar i den i ungefär hundra år tror jag. När jag plockade upp dem och fick se Hemköps glada sol kände jag bara "Åh! Jag är 8 år och bor i Älvkarleby igen!".  

Men jag kanske har fel. Hur gammal kan påsen vara? Bara deras slogan "Välkommen till kundvänliga Hemköp" känns som hämtad från en annan tid.

Här blir det inte mycket skrivet.

Jag har annat att lägga tiden på helt enkelt. Jobb, utbildning, barn, sambo och tro det eller ej - ibland hinner jag till och med ta en dusch för mig själv. Sånt räknas som egentid numera...

Har upptäckt att mitt bloggande ofta utgår ifrån bilder, och eftersom jag inte hinner fota blir det inga uppslag till blogginlägg heller. Det andra alternativet är att sätta mig ner och tömma huvudet på något långt och fundersamt inlägg som kräver alldeles för mycket tid, och den tiden finns inte.

Hoppas ni har överseende med detta. Här kommer hur som helst en blandad kompott av nyheter:

- Signe går alldeles själv för jämnan nu!
- Hennes senaste ord är "böh" (blöt).
- I december ska jag på kuratorsamtal i hopp om att bli godkänd som äggdonator.
- ... samt att Elvital nutrition & shimmer från LÒreal är jordens bästa hårinpackning.

Det var allt för nu. Puss & hej!

En fundering

Kärleken till mina barn är obeskrivlig. Den finns i varje cell i min kropp, i varje andetag. Om jag kan hjälpa någon att få känna den efterlängtade kärleken så vill jag göra det.

Därför har jag under en tid nu funderat på att donera ägg. I och med program som "Drömmen om ett barn" och "Barn till varje pris?" känns fråga mer aktuell än någonsin och jag har tänkt på det mycket. När jag ser mina barn och förstår vad lyckligt lottad jag är som fått dem, och dessutom så lätt, känns det för mig som en självklarhet att hjälpa andra.

Till detta kommer såklart en massa frågor. Rent generellt ser jag ganska enkelt på det hela. Jag bidrar med virke för att bygga en annas bebis. Men hur det i praktiken kommer kännas vet jag ju inte. I Sverige är inga donatorer anonyma, då barnet har rätt att söka upp sitt biologiska ursprung. Hur ställer jag mig till det? Är man verkligen beredd på vad det innebär? Sen alla praktiskt frågor runt omkring såklart.

Hur tänker ni kring detta? Är det något ni skulle kunna göra, och om inte - varför? Om ni har donerat ägg för ni gärna dela med er av erfarenheter!

Ni brukar alltid ha en massa bra tankar och åsikter så jag kastar ut detta till er för att höra vad ni tycker och tänker. Nu ska jag kolla på Efterlyst. Det är också ett bra program, däremot inget jag skulle vilja delta i själv. Puss & Kram!


Hälsa på pappas båt

Den här veckan har förvandlats från blanka dagar i kalendern till knökfulla dagar och massor att göra! Roliga saker i och för sig. Men jag är en långsam person som föredrar långa startsträckor och inte gärna mer än ett göromål om dagen, så detta är ganska olikt mig. Jag tar tillvara på min lediga tid genom att boka upp den, typ.

Det började med att jag bad Estrid rita en teckning föreställande det hon ville att vi skulle göra kommande dag. Hon ritade en båt med hela vår familj ombord. Hon ville åka till Stockholm och hälsa på pappa på jobbet. En stort projekt för en tvåbarnsmamma som är orutinerad i Stockholms kollektivtrafik, men inte tillräckligt stort för att uteslutas. För vad gör man inte för att en önskan ska gå i uppfyllelse? I praktiken innebar det att jag sprang mig svettig till tåget, inhalerade andra människors urin i stationshissar och trängdes med ungefär en miljon främlingar med stirrande blickar för att få träffa vår fina Johan över en lunch.

Estrid älskade att åka tåg och var spänd som en fjäder på att äntligen få se vart pappa är om dagarna. Jag tyckte också det var skönt att fylla på mitt Johankonto, så det var helt klart värt det. ♥ Det är ju långt till fredag.



När vi kom hem kändes min hjärna misshandlad utav intryck, så kvällen slutade med soffläge och ett glas Treo. Jag gillar inte storstäder. För mig är det fullkomligt obegripligt hur människor kan trivas och må bra i en sån miljö. Det är synd på allt folk, för Stockholm är i annars en väldigt fin storstad.

I övrigt kommer veckan innehålla en frukost hemma hos Katia och barnen, födelsedagfirande för min pappa, besök av Fanny och förhoppningsvis en lekdag med Emmy och kusinerna. Puh!


1 november



Jag älskar hösten.
Allt är stilla, färgerna underbara och luften kall och frisk. När jag gick min vanliga sova-middag-promenad med Signe idag kunde jag inte låta bli att ta med kameran. Bilderna är tagna från gården där vi bor.

Jag tror hon fattade poängen?


Estrid skrek så mycket att hon tillslut fick gå upp på sitt rum. När hon kom ner igen såg hon ut såhär.