Det händer ganska ofta när jag busar, leker eller pratar med Estrid att jag påminns om när jag själv var liten. Det gör väl alla, med grejen är att det känns inte som så länge sen! När jag ser henne leka med hennes kossor, grisar och hästar och vilka rolllekar hon bygger upp och hur hon låter fantasin flöda känns det som jag ser på mig själv när jag var liten. Jag älskade sånna lekar!

Exprementera med saker. Baka konstiga smeter av skafferiets skatten och hälla ut i skogen. Samla sniglar och måla med nagellack på skalet. Slaska med tvål i handfatet. Äta harsyra i skogen och den färska barken på klätterträdet nere vid vägen (någon som minns hur det smakade päron?!). Klä ut sig i sopsäckar. Bygga kojor. Vad som helst kunde bli en rolig lek!

Precis sån är Estrid också! Det räcker att böja hennes madrass som en makaron över sängen så kommer hon springandes "Vad gör du mamma? Ska vi bygga koja? Ska vi bo där inne?!" och leken har redan börjat. Det är så inspirerande att få bli liten igen! Samtidigt är jag otroligt glad och nöjd över att jag fick henne när jag var relativt ung, det känns som vi på det viset delar väldigt mycket tillsammans. Vi kommer varandra nära, är unga och växer upp i nästan samma tid.



Här är vårat kojbygge för en vecka sedan. För att göra leken ännu roligare så lägger man in Signe i kojan, roligare än så kan inte Estrid ha, haha.. Skålen är middagens salladsrester bestående av paprika och gurka, men i leken är det blåbär som Estrid plockat i skogen, och detta serveras till en kopp låssas-té!