Det här med att ha ungarna i sängen kan man ju tycka lite olika om. Många gillar det men inte jag. Eftersom jag inte kan sova om Johan har så mycket som sin hand på mig, kan ni själv gissa hur bra jag sover bredvid en treånging som ligger på tvären och sparkas och trängs. Sen Signe kom och ska ligga i vår säng och ammas blev det ohållbart. Som Johan sa "Förut brukade vi ligga sked, nu ligger vi i en jävla besticklåda!".

Estrid har alltid somnat i egen säng, men sedan hon var två år har hon kommit tassande till vår säng i stort sätt varje natt. Men nu bestämde vi oss för att göra en insats. Reclaim our bed! Vi provde några nätter att gå tillbaka med Estrid till hennes säng, men hon blev hysteriskt ledsen och bara grät. Kändes som hon i detta yrvakna tillstånd mitt i natten inte förstod vad vi höll på med utan bara kände sig utlämnad och ensam. Så pass stor är hon ändå så att vi borde kunna prata om detta, tänkte jag. Så vi tog ett snack. Jag sa ungefär såhär:

"Estrid, vet du vad vi tänkte börja med här hemma? Låta alla personer sova i sina egna sängar! För när du vaknar på nätterna brukar du komma upp till oss, men det behöver du inte göra längre. Det är ju mycket skönare att fortsätta sova i sin egen säng! Ja, för tänk om pappa skulle vakna och gå och lägga sig i Signes vagga mitt i natten, vad skulle Signe tycka om det? Nej, därför gör vi såhär i fortsättningen. När du vaknar på natten så ligger du kvar i din säng och försöker somna om. Okej?"

Det var tydligen okej. För från och med den dagen och nu tre veckor senare har hon somnat om i sin säng i stort sätt varje natt! Det har hänt ett fåtal gånger att hon vaknat och ropat på oss. En gång sa hon bara att det "var svårt att sova" och att hon hade försökt somna om själv. Då bad jag henne bläddra i en bok tills hon blev trött och själv släcka lampan och somna när hon var klar. Sagt och gjort, hon läste sin bok och somnade sen själv.

Hon är så grymt duktig! Vi som under skrik och gråt förstökte mitt i nätterna få henne tillbaka till sin egen säng, så räckte det med att bara tala om hur vi ville ha det så forstod hon direkt. Ingen besticklåda längre alltså! Det är så skönt!