När jag väntade Estrid tänkte jag ganska mycket på barnuppfostran. Vad jag själv tyckte verkade bra och hur jag ville vara som förälder. Sen när man väl står där med en 3-åring som mer uppför sig likt en tonårning i miniatyr är det svårt att praktisera (och ibland även minnas) allt man önskade och tänkte om sig själv. Det har visat sig inte vara så lätt alla gånger. 

För det kommer perioder. Just nu befinner hon sig helt uppenbart i en sådan, och det tar på krafterna. I egenskap av lyckligtlottad mamma får jag det stora lasset skit. Hon har lagt sig till med att i 100% av fallen svara "JAG VILL INTE!" vilket följs av en tröttsam och förutsägbar disskusion oss emellan. Ja, oss emellan. För pappan klarar sig ganska bra undan. Det är hon och jag och maktkampen.

Varför är det så? Jag vet inte. Gör jag något fel eftersom hennes revlot riktas uteslutande mot mig? Ställer jag för höga krav? Tycker hon inte om mig? Estrid har från första början varit extremt pappig och det är mig hon väljer att testa sina gränser mot. Det är jobbigt, krävande och i bland är jag väldigt ledsen över det. Det känns som om Johan får all kärlek och uppskattning ifrån henne medans jag är pain in the ass-morsan som bara säger "Nu ska du klä på dig!", "Kom så äter vi mat!", "Nu är det läggdags!" följt av hennes protester. Varför är det så här? Jag ställer mig hundra frågor och försöker vara självkritisk. Men till sist kommer jag alltid fram till att den man älskar vågar man testa. Jag finns där jämt. Hon vet att hon har mig, oavsett. 

Men vi har väldigt bra dagar också. Egentligen många fler sånna är de jag beskriver ovan. Idag har varit en sån dag! vi har haft det riktigt roligt och inte haft en enda kontrovers! Det märks på henne att det händer mycket med henne nu. Är det åldern, flytten eller det nya miljön? Kanske en kombination. Hon är både liten och stor. Liten när hon kryper upp i min famn och vi läser godnatt saga. Stor när hon kan allt själv och lägger fram sina teriorer. Det enda jag kan göra är att farscineras över hennes tankegångar, empati och stora förmågor. Det är märkligt vilka känslor ens barn väcker i en. Det finns ingen annan än ens barn som kan göra en så vansinnigt förbannand, samtidigt som det bara är de som kan få en att känna totalt villkorslös kärlek ♥

Hon är en stor person i en liten kropp! Inte konstigt att det bubblar över ibland.






Du är mitt hjärta. No matter what.