... men när ingen ser är jag en av dem.

Jag brukar inte ta upp samhällsangelägenheter i bloggen, men nu måste jag. Tragedin i Norge har de senaste dagarna påverkar hela min sinnesstämning och energi. Jag mår skitdåligt, helt enkelt.

Egentligen är jag medveten om att jag inte hanterar sån här information speciellt bra. Det vet jag redan innan jag börjar läsa alla artiklar och tittar på Nyheterna, men ändå känns det som min skyldighet i egenskap av medmänniska att ta del av detaljerna. För vare sig jag vill eller inte lever de här förlorade liven med mig en tid efteråt. Jag tänker på deras anhöriga, föreställer mig offrens sista minuter i livet och förnimmer deras skräck, panik och smärta. Det är vidirgt. I skrivande stund ryser jag över hela kroppen inför det faktum att detta inte bara dödat oskyldiga människor och lämnat familjer med ett livslångt straff i form av sorg, saknad och frutration. Det har också dödat en liten del utav hela demokratin och mitt hopp på en bättre värld. För alla.  
 
Det finns inte så mycket att säga. Eftersom det inte går att tvätta hjärnan från alla vidrig tragik som fastnat där, så skriver jag det här i stället.