Skit också
I fredgs skulle vi få besked om när/hur Estrid ska opereras på fastlandet. Vilket vi inte fick. I stället ringde de i morse från sjukhuset och bad oss infinna oss på Södersjukhuset i Stockholm imorgon kl. 11:40. Jag slapp tjata om en flygresa i stället för båt eftersom tiden kom med så kort vasel. Det var ju tur.
Däremot stred jag för att vi skulle få åka båda två. Det är faktiskt dem som inte givit henne rätt vård från första början, hade hon fått de hade vi aldrig ens behövt åka. Dessutom hade vi självklart åkt båda två om hon opererats här i Visby. Vi ska inte påverkas negativt av att de inte kan erbjudan vården här.
Men politikernas beslut menar att endast en förälder behövs. Eftersom jag är en ammande mamma drar jag det kortaste ståret. Jag stannar hemma. Jävla skit. Det räcker med att det är jag som åsamkat henne detta från första början, nu får jag inte ens vara med henne när hon ska sövas eller när hon vaknar och har ont. Jag är jätteledsen... Men efter att ha gråtit hos kuratorer och stridit med läkare orkar jag inte mer. Estrid får det bra tillsammans med Johan. Men jag hade också velat finnas där för henne. Och hon kan finnas där för mig.
Jävla bajs skit. Detta har krävt ungefär alla energiresurser jag hade. Jag har försökt tänka en positiv tänke idag för att inte bryta ihop. Den går ut på att vi trots allt är lykligt lottande som bor i ett land där Estrid faktiskt kan få vård överhuvudtaget, dessutom gratis. Det hjälper lite. Bara lite. Mesta av allt är jag så jävla trött och less på alla telefonister och byråkratiska inrättningar som bara läser innantill och hänvisar en vidare.
I kväll jobbar Johan. Det betyder att jag ska sitta ensam och mögla i soffan. Kan inte förmå mig själv att göra ett dugg. Men jag måste packa Estrids väska. I morgon ska hon och Johan flyga. Jag är orolig. Jag är orolig över att de ska söva henne. Orolig över att de kanske inte kommer bli bra. Vilket skit.
Det kommer ga bra, alla ganger! Men det ar klart att du kanner som du gor, det ar ju inget kul att ga igenom sant har. Det suger, att behova ringa manniskor som inte verkar bry sig nanstans ar det varsta som finns. Jag har hjalpt en familj i 2 ar nu, som gatt igenom det mesta och de har verkligen inte fatt stod av myndigheterna alls. De har fatt sta pa egna ben och tagit tag i allt skit. Mycket oro, mycket tarar, men de har tagt sig igenom det starkt :)
Det kommer absolut ga bra i morgon!
Åhh, jag ska tänka på er i morgon!
Det ska jag också göra! Jag håller alla tummar och tår för Estrid. Det kommer säkert att gå bra.
Ursh! Förstår precis hur du känner. Självklart vill man vara med barnet då hon ska sövas och in för operation. Det känns säkert värre också när det är så långt borta ifrån henne... Men självklart kommer det också gå bra! :) Kram på dig!
