En väldigt speciell dag
Första smakisen
I går vände hon sig för första gången från rygg till mage! Hon är inte helt haj på det ännu, men ibland slår hon runt och landar på magen. Övning ger färdighet.
Hemsebadet
Detta var första gången Signe badade på badhus. Som en tjock liten korv flöt hon nästan av sig själv i vattnet. I början var hon alldeles lugn och mysig, men sen började hon plaska och skratta. Roligast var såklart när hon fick Estrid i blickfånget. Den stora Loppan var förresten också mer än nöjd över visiten på badhuset. Hon for omkring som en fisk i vattnet och åkte kana och lekte säl.
Kolla på bilden ovan! Bebisen flyter av sig själv! Lite bortskämda med Fyrishov i Uppsala är vi allt, men detta går inte riktigt att jämföra med ett äventyrsbad. Förresten är det alltid så jäkla kallt i äventyrsbadet så det knappt går att vara där... Eller så är det jag som börjar bli gammal. Hur som. Barnbassängen dög fint åt oss och vi kommer åka dit fler gånger!
Någonstans vi däremot inte kommer åka fler gånger är pizzerian Fenicia i Hemse. Där bjöd de på svindyra hamburgetallrikar med gammalt bröd till. Inga barnportioner heller, och inte fick barn äta av samma tallrik som en vuxen. Då fick man betala extra för samma storlek på portion. Jag blev sur och sa tillslut till, så vi fick pengarna tillbaka för Estrids mat. Men ändå. Vi ger Fenicia betyget 1/10 och kommer se till att vara mätta nästa gång vi åker till Hemse.
Samvetet vs. narkomanhjärnan
Finns det egentligen någon som har god självdiciplin? Nu syftar jag på ätbara saker som snabbt försvinner in i munnen. Finns det någon som kan hejda sig? Verkar otänkbart. Sist jag jobbade var det min tur att duka fram fikat. Tidigare under dagen hade jag varit duktig och inte tjuvätit något, men som send from hell står en påse Twist där.
Samvetet talar till mig: "Låt bli! Du som varit duktig hela dagen. Ska du förstöra detta nu?"
Narkomanhjärnan säger: "ÄT ÄT ÄT!"
Efter ungefär ½ sekunds överläggning ger jag mig själv lov att ta en, sen räcker det. Så jag tar en. Men det räcker inte. Innan jag vet ordet av är munnen full och på bordet ligger en liten fin hög av godispapper. I normala fall hade jag aldrig räknat antal godispapper, men bara för att plåga mig själv gör jag det.
17 st.
Vad är det med mig egentligen? Finns det ingen hejd? Jag som brukar prata skrytsamt om hur fri jag är från alla laster här i livet. Varken röker, snusar, dricker kaffe eller alkohol (okej, en gång om året). Tänk om folk då visste att ätbart kunde få mig att bryta löften 17 gånger om? Inte bara sötsaker, utan verkligen allt som går att äta. Som när jag köpt hem ett rödkålshuvud för att göra ett hemma-test av bebisens kön när jag väntade Signe. Var det inte jag som stod och hetsåt stuvad rödkål vid diskbänken sen? Fy farao. Tur att ni slipper se mig live vissa gånger...
Mattavlan
Och så kan vi ju inte ha det. Maten ska vara något positivt, en trevlig stund som hon ska se fram imot. Vi kände ganska snabbt att något borde göras. Bort med tjat och förmaningar - in med mattavlan! Det är säkert ett klassiskt knep, men det funkar väldigt bra för oss!
Jag och Estrid har alltså pyssalat ihop en mattavla. Till den har hon fått en burk med ett tiottal klistermärken. Reglerna är enkla. En uppmäten måtid = ett klistermärke på mattavlan. Det går bättre att uppmuntra henne att äta med att säga "När du är klar får du klista ännu ett klistermärke! Vilket ska du välja denna gång?" än att tjata, tjata, tjata och det slutar ändå med att jag matar en 3-åring som aldrig annars skulle äta upp.
Hon är stolt över sina ihopsamlade klistermärken och vill gärna visa Signe vad hon presterat.
Tummen upp för mattavlan! Så fort det vankas matdags pratar hon om vilket märke som ska fylla mattavlan denna gång. Det är bra. Då har hon ett mål som vi kan påminna henne om. När det tar slut på klistermärken i burken tänkte jag att vi ska göra något riktigt kul ihop, något som hon själv önskar. Efter det kanske vi inte ens behöver mattavlan, vem vet?
Hjärtegryn
God morgon!
Här är lite foton som jag tog igår när jag och barnen gick till Tallundens lekpark. Den är lite Visbyinspirerad med ringmur runtomkring och en labyrint med innestans alla fyra portar. Det är kul!
Det här med Facebook...
De som jag vill ha kontakt med och de som vill ha kontakt med mig finns ju ändå här. Så är det, så får det bli! Nu ska jag tigga chokladpudding av Johan.
Ha en fin lördagkväll ihop! ♥
½
Det kanske finns en stor del singelhushåll här som uppskattar de halverade gurkorna? Eller så är människorna här väldigt måna om att slänga så lite mat som möjligt och minska på sopberget. Gotland är ju seriösa när det gäller näroldlad mat och källsortering tex, kanske är detta något i samma spår? I så fall tror jag inplastningen av varje gurkhalva väger upp onödan med att låta den ligga i kylen och bli skruttig.
Vad jag snurrar in mig nu. Det är ju bara gurkhalvor for God sake! Lite kul är det i alla fall, har aldrig sätt det förut.
Några roliga, underliga och söta citat av Estrid:
Jag har precis ammat Signe på sängen när Estrid kommer in.
"Har Signe ätit färdigt? Då måste du stoppa in tutten igen, annars kan en liten varg komma och dricka upp all mjölk."
Vi går i affärer och kollar på kläder. Estrid struttar runt och letar efter något.
"Jag måste hitta ett ställe som är stillsamt roligt."
Estrid har tagit efter uttrycket "nu går skammen på torra land!" från sin far, men säger i stället:
"Nu går skammen.. i mammas böst!"
På julafton säger Estrid till sin morfar när vi sitter och äter:
"Morfar, vet du vad pepparkorna kommer ut som? BAJS! HAHA!"
Jag lagar mat och frågar om Estrid vill hjälpa till att duka.
"Ja, nu blir jag riktigt glad mamma! För nu får jag hjälpa dig, och det tycker jag om!"
När Estrid och Johan busar i soffan visar hon sin skills gällande skillnaden på siffror och bokstäver. Den kan vara större än man tror.
"Signe är en bokstav, och du pappa är en NOLLA!"
Bytt till sittvagn
Äntligen sover båda barnen. I kväll har jag sprungit skytteltrafik mellan en skrikande korv i vaggan och en sjukling som vill kissa, ha vatten, bli nerbäddad, är svettig eller har sätt en konstig skugga på väggen. Puh. En grej som evolutionen glömde var att ge mammor åtta armar.
Men nu börjar min kväll. En kopp té i soffan och lite bloggande. Johan jobbar natt. Det känns ganska lugnt. Jag ska försöka att inte tänka på krångliga saker ikväll, utan bara på sånt som är bra. Som att Johan är ledig massor med dagar på rad nu och att jag verkligen vill ta tillvara på dem. Umgås. Prata om roliga saker.
Här är lite bilder från vår promenad på stan idag. Som ni ser har vi byggt om vagnen från toddler + newborn till toddler + toddler. Egentligen inte för att jag tycker att det är dags än på ett tag, utan för att hon helt enkelt blivit för lång för att ligga i bebisliften. Jag får böja hennes ben med ändå tar huvudet i kanten upptill. Nej, så det fick bli sittvagn redan vid 4 månader. Som tur är går Signes säte att tilta ganska mycket så att lutningen blir ungefär som i ett babyskydd, vilket ger bra stöd åt ryggen. Dessutom gillar hon att komma upp och se sig runt omkring (ja, när hon inte sover alltså).
Snygg sambo jag har va? Mums! Nej, vart var jag nu då? Jo, ett stort minus med våran Phil & Teds syskonvagn alltså. Det finns ganska många negativa saker, men över lag vinner den på att vara otroligt smidig, lättkörd, smal och är liten som ihopfälld. Det händer minst en gång varje promenad att jag tänker "Herregud om jag haft en bred syskonvagn! Hur hade jag kommit fram då?". Det går säkert det också. Men även om vår vagn har en del brister, som ni märker, är vi väldigt nöjda.
Just det, det får jag inte glömma att säga! Jag tror vagnen är mer optimal för dem som har tätare mellan barnen. Estrid har varit i det största laget för att plats i det lilla sätet nu när Signe legat i liften. Nu sitter hon å andra sidan utmärkt när Signe flyttat till sittdelen i stället. Läs mer om vår vagn här.
4 månader
På utvecklingsfronten ser det ut som följer. Signe är snabb att med sina små nävar greppa allt hon når, och är stark när hon ligger på mage. Håller ibland upp överkroppen med bara händerna i marken och lyfter magen från golvet, precis som Estrid gjorde innan hon kom på hur hon skulle krypa. Men hon vänder sig inte från rygg till mage, bara någon enstaka gång från mage till rygg.
Annars växer hon och frodas! Var på BVC i veckan. Dem säger att hon är duktig att "prata" och lätt att gå kontakt med. Och lång är hon dessutom! Hennes längdkurva pekar nu stadigt uppåt, medans vikten är normal. Så här ser det ut nu! Siffrorna inom parantes är Estrid vid 4½ månad.
Vikt: 6595 g. (6430 g.)
Längd: 64½ cm (62 cm)
Huvud: 42 cm (41½ cm)
Signe är alltså större på alla håll och kanter jämfört med en nästan 3 veckor äldre Estrid. Inte konstigt att hon inte kan ha många av de kläder Estrid hade vid samma ålder...
Sjukstuga och ett hål
Jag var hos tandläkaren idag också. Sen jag skaffade mitt friskårdsavtal (betalar en fast summa varje månad och får den tandvård som behövs) har jag inte blivit kallad en enda gång. På säkert 3 år. Det kunde man ju ge sig på! Kallar de folk med billig tandvård kan de ju åka på att göra något åt tänderna, och det vill de väl undvika. Så jag ringde själv och bad om en tid. Vilket var bra, för jag hade ett hål som behöver lagas. Pauline nöjd. Valuta för pengarna.
Nu ser vi på Råri Räserbil och jäser efter middagen. Jag tänker nog inte göra så mycket mer i kväll. Har jag väl parkerat arslet i soffan brukar det vara svårt att ta sig upp. Eller jo, jag lär väl röra ihop en vällingflaska om en stund. Men annars blir det en lugn kväll. Tack och hej!
Tankar...
Det är ganska mycket jag går och funderar på. Ibland känns det bra och jag vet att allt kommer lösa sig. Andra gånger känns allt jättejobbigt och jag vet inte hur det ska bli med allt egentligen...
Lägenheten vi bor i nu har vi till slutet på maj. Vad händer sen? Vart ska vi bo? Jag vet inte. Johan vill stanna på ön. Själv vill jag tillbaka till fastlandet. Jag kan inte se något långsiktigt här och känner mig alldeles för ensam för att låta bli att längta hem. Samtidigt förstår jag att vi måste ge flytten-till-gotland en ordentlig chans när vi väl tagit oss hit. Men tryggheten på fastlanndet lockar. Jag har jobb och ett socialt nätverk. Där vet vi vad vi får, men vad får vi här? Hur blir det med jobb? Och föräldraledighet? Dagis? Jag är så enormt tött på denna ovisshet, att bo ett år här och ett år där. Jag orkar inte med det. Jag vill slå rot.
Ska vi flytta till fastlandet och dela lika på föräldraledigheten?
Eller ska vi satsa ett år till på ön. Är det värt det, om vi ändå inte ska bo här sen?
Mycket frågor. Inga svar? I sånna här situationer önskar jag att jag kunde kliva ur min egen kropp och slippa vara duktig, ta ansvar och fatta en massa kloka beslut. Jag blir trött på mig själv. Velar, testar och ångrar mig igen. Å andra sidan känner jag mig stark och besutsam. Tror det blir bra oavsett.
Estrid sa såhär när vi satt nere vid havet, och hon såg att jag försvann bort i tankar:
"Vad tänker du på, mamma?"
"Jag tänker på om vi ska bo här på Gotland eller om vi ska flytta till fastlandet igen. Vad vill du?"
"Jag vill bo på fastlandet."
"Varför?"
"För att farmor bor där."
"Mh, jag vet att det är så. Det är också någonting som vi måste tänka på när vi bestämmer oss. Det är svårt..."
"Ja. Men äsch! Vi går och äter glass i stället!"
Tänk så lätt att bara vara 3 år gammal och inte behöva tänka en massa. Känns något jobbigt slutar man bara tänka på det och tar en glass i stället. Hon gör mig på bra humör. Hon får mig att se det enkla i det som känns svårt. Det är bra, för om man bara trasslar in sig i sina egna tankar är det lätt att man fastnar. Då kanske man behöver bryta och bara... ta en glass.
En sak vet jag i alla fall. Att ovsett vart eller hur vi kommer bo så har jag en familj full av kärlek. Ni är det viktigaste jag har!
Onsdag förmiddag
Jag tror Mini gått och blivit förkyld. De senaste dagarna har hon inte varit helt hundra. Gnällig, snorig, trött och haft svårt att komma till ro. Helst av allt skulle hon nog vilja ligga vid tutten hela dagen, men så kan vi ju inte ha det. I stället blir det till att bära, kramas och bära lite till. Fast det är mysigt när hon är så där kramig, så jag tänker inte klaga ♥
Nu ska jag hämta Huliganen på dagis och lämna tillbaka filmen vi lånade igår. Efter det blir det nog bara till att mysa ännu mer. Rita. Lägga pussel. Kanske baka något.
Jo, förresten. Det är ganska spännande dagar som väntar här fram över. I dag är tjejernas sjätte kusin beräknad att födas, så vi håller tummarna för att lillkillen ska vilja komma ut snart! Men jag har gissat på den 26:e, så jag fortsätter att hålla på det. Babyboom i familjen!
Mat i bloggen
Jag tänkte börja skriva lite mer om mat här i bloggen. Dels vad vi äter för mat till vardags men också lämna recepten så att ni också kan laga! Det dröjer inte länge förren Signe ska börja äta riktigt mat också, och den kommer jag göra själv.
Tänkte att det passar bra i min vardagsblogg! Kan ju börja med att tipsa er om världens godaste paj som vi åt till middag igår och linssoppan som blev min lunch idag. Överlag är jag ganska dålig på att laga mat så alla recept är genomgående enkla och snabba. Där till älskar jag god mat, så jag tänkte det skulle vara kul att dela med mig.
Har ni några bra vardagsrecept att tipsa mig om så gör det gärna! Puss!
Promenad till Snäckgärdsporten
Vid norra sidan av muren ligger Snäckgärdsporten som man kan klättra upp i. Vi gick upp dit och kollade på utsikten över Visby. Härligt! Detta är en bra häftig stad ändå. Jag ser fram emot att se våran blomma ut på denna ö. Sen fårvi se hur det blir med allt. Men oavsett vart vi bosätter oss sedan är jag superstolt över att vi haft möjligheten, och tagit chansen att bo här!
Sen hittade vi en isbit som såg ut som ett hjärta. Det var nog vad som hänt idag. Jo förresten! Jag vägde mig i morse efter några veckors nyttigt levene. Nu väger jag mindre än när jag för första gången blev gravid! Största skillnaden mot tidigare är att jag blivit mer noga med att äta var tredje timme. Och "bara" äta tills jag blir mätt. Alltså inte tills jag storknar, som jag gjorde förut. Trodde inte att en sån liten förändring skulle göra så stor skillnad.
Ja, annars har det inte hänt så mycket. I morgon hhar Johan bättre schema så då ska vi hitta på något ihop. Jippi!
Grannyran
Vad kul för grannarna på andra sidan muren att Postkodlotteriet är här och delar ut 159 miljoner. BLÄ. Varför hade inte vi kunnat hyra en lägenhet just där i stället? Så typiskt. Jag vill också vinna pengar. Jag vill också bli rik!
Men fast jag spyr av avundsjuka så masade vi oss i alla fall ut till cirkusen de dragit i gång inför TV-inspelningen. Gratis bullar, lite lottodragningar samt Olle, Andreas och Minnah från Idol. I publikhavet drev det runt en och annan mallig lottovinnare med sitt guldkuvert under armen. J a g v i l l o c k s å.
Eftersom jag hade en deg på jäsning hemma stannade vi inte länge. Ska bli kul att se programmet i slutet på veckan och se vem som drog hem storkovan. Då kanske jag kan bli kompis med den.
Stort utvecklingssprång!
Men! Det har också blivit mycket bättre nu. Vissa dagar flyter orden på utan några hinder alls. Hon använder nya, svårare ord och bygger på meningarna på ett mer utvecklat vis. Det är så kul att se! Samtidigt känns det lite som att hon njuter av detta och därför också vill prata mer och förklara saker. Ja, det känns verkligen som tiden sedan hon fyllde 3 år fram tills nu varit ett utvecklingssprång för henne.
Att umgås med Estrid är som att ha sin bästa lilla vän runt sig hela dagarna. I går var vi ner till havet, kollade på fåglarna, gick på bibblan, fikade en chokladboll, lekte i Almedalens lekpark och gick på Katthemmets loppis. Utan ett enda gnäll, en enda protest. Bara positiv och nyfiken. Hela tiden. Det går fort att glömma hur det var när trotsen var som värst, men det var helt klart värt det eftersom det kom ut en sån här underbar liten unge på andra sidan! ♥
Rita är kanske bland det roliaste hon vet. Rita och pyssla. Därför valde hon såklart en ny kritburk, en handfull bokmärken samt tröjan hon har på sig på bilderna när vi var på Katthemmets loppis. Grejerna fyndade vi för 40:- respektive 20:-, riktigt bra! Hoppas katterna gör något kul för pengarna.
Tjuvklippning
Om en stund kommer hon in igen. Hon fortsätter prata om håret och mitt i en mening hör jag ordet KLIPPT. "Vad gör du för något egentligen, Estrid?" frågar jag samtidigt som jag börjar ana ugglor i mossen. Hon drar fram håret i ansiktet och säger att det var så förut, men nu är det mycket bättre. Eh. Jag ber henne visa mig hur hon gjort och hon drar stolt med mig in på toaletten.
Klant-mamman ser då saxen som glömts framme samt en prydlig hög av blonda slingor i handfatet. Snabbt går jag igenom håret på Estrid för att se hur illa det är. Det är inte speciellt illa. Men på hennes högra sida har håret blivit axelkort och luggen minimal. På den vänstra sidan har ett par testar rykt.
Väldigt snyggt tyckte hon, men själv var jag inte speciellt imponerad! Det slutade med att jag tog av hela håret i en axellång page. Luggen är svår att rädda, så den har jag bara strykit bakåt med det andra håret. Hon blev rätt fin i kortare hår också, så det gjorde inte så mycket. Men vem vet hur det ser ut nästa gång hon får tag på saxen...
Så här ser hon alltså ut nu. Min rackarns unge. Jag förklarade att det är bättre om jag sköter klippningen, men att det allra enklaste om man vill få bort håret från ansiktet är att sätta upp en toffs. Man behöver liksom inte kapa bara för det. Det höll hon med om.
Minifotografen
Gud vad jag skrattade när jag kollade igenom alla bilder hon tagit! Här är ett litet kollage med bilder jag hittande när vi tömde minneskortet.
Hitta mammapolare
Föräldragrupp på BVC idag. En handfull andra föräldrar som också fått barn under hösten. Vår BVC-sköterska hade förberett samtalsämnen som "feber" och "att sätta i halsen", men disskusionerna flöt på bra ändå och det var riktigt trevligt. Vi ska ses igen nästa vecka, och jag ser fram emot det.
Det här med kontakter är ganska svårt. Ofta när man kommer ny till en stad har man en skolklass, kurskompisar eller kollegor som man automatiskt kryta samma med och får ett socialt utbyte av. Men när man kommer till en ny stad som mammaledig krävs det lite mer av en själv för att hitta de där kontakterna. Nu är det jag själv som måste leta. Att skapa sig detta socialanät på nytt, att börja om är banne mig inte det enklaste.
Eller så är det bara jag som tycker det är svårt. Jag har alltid haft vänner, men jag har aldrig varit en sån person som hela tiden hängt med kompisar och gjort saker ihop. Ofta har jag föredragit att vara ensam. Det gör jag nu också, men skillnaden är väl att jag vill kunna välja min ensamhet. Jag vill inte sitta ensam hemma för att jag inte har en enda peron att ringa.
Därför uppskattade jag föräldragruppen som kanske hjälper mig att hitta några mammpolare. Nu har jag i alla fall ringt en tjej som jag fick kontakt med på Öppna Förskolan. Hon har en son som snart fyller 3 år och de kommer hit i morgon och fikar. Kul!
En stor lättnadens suck!
Det finns ju trots all risker med en operation också. När det är så litet och pilligt kan man skada nerver och olika tillväxtzooner i benet. Att hon ska behöva sövas är inte heller något vi vill göra i onödan. Har vi tur kanske det rätar till sig själv vart efter hon växer!
En stor lättnadens suck! Hon behöver inte opereras! Nu känns prognosen helt plötsligt mycket bättre än förut. Tycker det är konstigt att läkaren häri Visby inte kunde se detta också, utan att de skulle behöva åka över till fastlandet bara för att få en bedömning. Men nu är i alla fall bedömningen gjord av ett proffs och det känns bra! Deras plan går alldeles strax så jag få hem min snutta redan i eftermiddag. Skönt!
Några foton på Signe
Jag är 24 % kladdkaka och Lindorkulor
Cyberspace måste vara Guds gåva till mänsligheten. Tänk att den till och med kan räkna ut min kropps fettprocent, helt utan att varken kännt eller klämt. Det är imponerade.
24 % kladdkaka och Lindorkulor alltså. Men nu ska jag sluta förkasta min arma kropp. Hade en ganska bra dröm för ett tag sedan som fick mig att se på mig själv med andra ögon. Med risk för att prata mycket drömmar nu så tänker jag dra även denna:
I drömmen står jag framför spegeln och förfasads över bristningarna på min vänstra höft. Jag flyter på tröjan och ser hur bristingarna blivit värre och spridit sig ut till magen, i panik drar jag ner tröjan igen. Vill inte se. Men jag ångrar mig och tittar en gång till. Hela magen är nu full av breda ränder och lyser rött. För varje gång jag drar upp tröjan blir det värre och värre, tillslut är hela överkroppen täckt av bristningar. Förstörd för alltid. Jag tänker att några kilos övervikt varit bättre, då hade jag kunnat banta. Detta går inte att göra något åt. Jag är minsann förstörd. I've lost my beauty. För alltid!
Sen vaknar jag. Det första jag gör är att slita av mig täcket för att se hur bristningarna verkligen ser ut. Aldrig har jag varit så glad över att se mina ränder! Jag ler lite, det hade kunnat varit värre. Så nu ska jag bara koncentrera mig på att hålla min innan-gravid vikt, sen får det vara bra. Sen ska jag gilla min kropp precis så som den är. Punkt.
"Var inte orolig, mamma!"
Så fort det går att flyga till Stockholm. Jag vinkade adjö till Johan och Estrid på flygplatsen, åkte till ICA och handlade lite och innan jag hunnit hem hade mina kära landat och satt i taxin påväg till sjukhuset. 35 min tar flyget. Riktigt smidigt!
Nu sitter jag här hemma och väntar på besked om det överhuvudtaget blir opration. Det kanske jag ska nämna, idag ska det beslutas om hurvida hon ska opereras eller inte. Inte ens det kan de göra på ön. Hur resurseffektivt är det att skicka två personer fram och tillbaka för en bedömning? Nej. Nu ska jag inte gnälla mer. Det går nog bra. Estrid tyckte det var spännande att flyga. Hon kommer bli bra.
När jag lämnde dem på flygplatsen kramade jag Estrid och sa "Mitt lilla hjärta, ska du flyga iväg från mig nu?", då hon svarade "Ja, men var inte orolig mama. Jag kommer leta rätt på dig igen!" Min fina, fina unge♥
Skit också
I fredgs skulle vi få besked om när/hur Estrid ska opereras på fastlandet. Vilket vi inte fick. I stället ringde de i morse från sjukhuset och bad oss infinna oss på Södersjukhuset i Stockholm imorgon kl. 11:40. Jag slapp tjata om en flygresa i stället för båt eftersom tiden kom med så kort vasel. Det var ju tur.
Däremot stred jag för att vi skulle få åka båda två. Det är faktiskt dem som inte givit henne rätt vård från första början, hade hon fått de hade vi aldrig ens behövt åka. Dessutom hade vi självklart åkt båda två om hon opererats här i Visby. Vi ska inte påverkas negativt av att de inte kan erbjudan vården här.
Men politikernas beslut menar att endast en förälder behövs. Eftersom jag är en ammande mamma drar jag det kortaste ståret. Jag stannar hemma. Jävla skit. Det räcker med att det är jag som åsamkat henne detta från första början, nu får jag inte ens vara med henne när hon ska sövas eller när hon vaknar och har ont. Jag är jätteledsen... Men efter att ha gråtit hos kuratorer och stridit med läkare orkar jag inte mer. Estrid får det bra tillsammans med Johan. Men jag hade också velat finnas där för henne. Och hon kan finnas där för mig.
Jävla bajs skit. Detta har krävt ungefär alla energiresurser jag hade. Jag har försökt tänka en positiv tänke idag för att inte bryta ihop. Den går ut på att vi trots allt är lykligt lottande som bor i ett land där Estrid faktiskt kan få vård överhuvudtaget, dessutom gratis. Det hjälper lite. Bara lite. Mesta av allt är jag så jävla trött och less på alla telefonister och byråkratiska inrättningar som bara läser innantill och hänvisar en vidare.
I kväll jobbar Johan. Det betyder att jag ska sitta ensam och mögla i soffan. Kan inte förmå mig själv att göra ett dugg. Men jag måste packa Estrids väska. I morgon ska hon och Johan flyga. Jag är orolig. Jag är orolig över att de ska söva henne. Orolig över att de kanske inte kommer bli bra. Vilket skit.
Kojbygge i vardagsrummet
Så här ser det ut i vårat vardagsrum just nu. Jag letade upp Estrids lilla tält i förrådet sen byggde vi en koja. Hon blev helt såld och ville självklart sova där i natt! Nu ligger hon där och snuttar på sin välling. Sötknopp♥
Det där tältet är en sån där bra grej som ungarna gillar i ungefär 2 dagar, sen har de tröttnat. Då kan man lägga undan och plocka upp de om ett halvår igen. Nytänding direkt!
Utsikten från Högklint
Väldigt högt upp kändes det, 48 m för att vara exakt. När jag googlde lite om platsen, just för att skriva detta inlägg kommer det nästan bara upp texter om självmord. Högklint är tydligen de ställe där flest gotlänningar väljer att hoppa, flest väljer att ta sitt lilv. Helt plötsligt får denna vackra plats en tragisk underton. Tänk så många som stått där och i all ångest kastat sig ut. Fruktansvärt... Själv var jag så rädd att gå nära kanten, fick svindel bara jag såg ut över havet.
När jag läste detta fick vår utflkt en annan karaktär. Men, några fina bilder blev det i alla fall. Vissa mysiga scener ur Pippi Långstrump spelades också in här. Inte bara sorg och tragik alltså.
I kväll åkte svärmor hem till fastlandet igen. Det är lite tomt här nu. Estrid tog kikaren och kollade ut genom fönstret när färjan lämna dehamnen. Som ett tivoli såg den ut där ute i mörkret, upplyst av alla lampor och fönster. Jag tror inte riktigt hon förstår, men hon sa hela tiden "Farmor kommer tillbaka, farmor kommer tillbaka.."
Den här veckan har gått dunder fort. Vi har ätit gott och haft jättekul. Nästa gång vi ses blir i Februari. Då har tjejerna fått en ny kusin som ska hälsas på. Längtar tills dess!
3 ½ månad
Så nu har vi kastat ut babysittern, så får hon ligga här och sprattla i stället. Med begränsad golvyta gäller det att prioritera. Undra när Signe börjar krypa förresten? Estrid kröp strax innan 5 månader, men gick inte förren hon var 11½ månad.
Ni som har fler barn, har det följt varandras utveckling eller varit helt olika?
Jay Smith
När Johan läser detta kommer han tycka jag är töntig. Han är själv en ganska enkelt person utan några onödiga krumelurer. Jag å andra sidan älskar att knorra till både det ena och de andra. En gissning är att jag fått den här livliga fantasin efter min mor (det skulle Johan hålla med om).
Jag har funderat ett tag på att gå till ett medium. Ja, en sån där spåmänniska som inte vet något om mig men ändå kan berätta om mig som person och vad mitt liv kommer ta för vändingar i framtiden. Mig kan de lura i vad som helst, jag köper det med hull och hår. Jag har faktiskt drömt två drömmar som sedan blivit sanna. Sen tror på andar och energier. Ibland be jag till Gud också. Inte för att jag tror att han finns, men om han gör det så hör han ju bön. Eller hur?
Tänk! Då kanske mediet talar om att jag verkligen var Jay Smiths mamma i ett tidigare liv! Herregud. Då måste jag nog köpa hans skiva. Nej, jag laddar nog ner den. Men hur som helst. Vad tufft! Det ska jag göra.
Fornsalen
I dag tog jag och svärmor tjejerna med oss till Fornsalen här i Visby. Förutom gamla skelett och utgrävningar (som jag förresten tycker är grymt intressant, jag ska ju bli arkeolog när jag blir stor) så har de en Tom Tits-inspirerad avdelning som heter Fenomenalen. Där kan man göra massa skoj. Undersöka både det ena och det andra. Estrid har vevat upp en tung säck, ritat med hjälp av tyngden från stort stenblock, spelat gamla brädspel samt gjort aminerad film.
Själv speglade jag mig i roliga speglar och gjorde en animerad film om en flicka och en gris som blev påkörda av en taxi. Himla kul! Även för vuxna! Tur då att jag köpte ett årskort för hela vår familj. Nu kan vi vara där varje dag om vi vill. Jippi!
Dålig prognos
Nu har Estrid gått med sitt bandage i två veckor i hopp om att henne brutna finger ska läka. Men igår på återkontrollen har det i stället blivit värre! Nu har hela fingertoppsleden hoppat snett! Nu måste de operera fingret för att det ska bli bra. Detta kan de inte göra i Visby eftersom de inte har rätt instrument, så vi måste åka till Södersjukhuset i Stockholm. Så jävla jobbigt och onödigt. Stackars Estrid!
Här är röntgenbilder. Inte så lätt att se kanske, men visst ser man att benet i fingret pekar snett alltid. Aj! Hennes omelette (skelett), om hon säger.
Vilket skit. Hon som gått i över en månad med sitt onda finger och det har inte blivit det minst bättre, tvärtom. Hon har kämpat och lekt, badat och suttit blickstilla när vi lagt om det där dumma bandaget till ingen nytta.
Antagligen kommer kommunen tycka att vi ska åka färja över, 7 timmar på båten + buss upp till Stockholm. Jag ska alltså göra detta ensam (om Johan jobbar) med en nyopererad 3-åring och ett spädbarn som ska ammas var 3:e timme. Glöm det! Vi ska flyga. Nej, nu ska jag inte måla fan på väggen. De förstår säkert vår situation.
Dumma ö. Sånna här gångar hade det varit bättre att bo på fastlandet.