Ni har säkert stött på en och annan riktigt mallig gubbe genom era dagar. Ni vet, de där gubbarna som tror att de är hela världens alfahanne. De som kan mest, vet bäst, pekar med hela handen och förväntar sig att omgivningen ska falla i en djup bugning när de passerar med sina ölmagar i täten och blänkande hjässor som når max 160 cm ovanför marken.

Suck. Gubbar gör mig trött. Jag mötte en sån här gubbe inne på ICA Maxi här om dagen. Jag var innanför de roterande glasdörrarna och kunde se ut på parkeringen hur mallgubben tog det långa klivet före frun och med näsan i värdet gav sig in i snurrdörrarna. Själv stod jag på insidan och väntade på att snurra mig ut från butiken.

Sen händer något riktigt roligt. Något av det ärligaste en människa kan glädjas åt. Eftersom gubben är så upptagen med att hålla näsan högt och med sin inbillade pondus göra enté på byns stormarknad missbedömmer han utgången. Med ett SMACK går han rakt in i glasdörren. HAH! Han kommer helt av sig och ser väldigt förskräckt ut. Med glasögonen på trekvarten gav han i från sig ett grymtande och såg sig snabbt omkring för att försäkra sig om att ingen såg.

Med jag såg. Det var med glädje i hjärtat jag sedan kunde se fettavtrycket från hans ansikte snurra vidare i varv på varv medan jag själv lämnade affären. Skadeglädjen - den enda sanna.

Efter den här händelsen har jag varje gång jag går in genom sånna dörrar kollat efter fettiga ansiktsavtryck, och har hittat flera stycken! På en mataffär var det en handfull upptrycka trynen i olika höjder som snurrade varv på varv i entrén. Kolla ni också! Det gäller att hitta glädjen i vardagen.