Nu kommer ett långt och snurrigt inlägg. Det är för mig ett viktigt ämne med många olika vinklar på, vilket är svårt att kompirmera till ett blogginlägg. Men precis som alltid är belöningen känslan efteråt när alla tankar och tvivel förvandlats till bokstäver på skärmen. Nu kör vi.  

Jag har enda sedan Estrid föddes varit av åsikten att föräldrarollen är betydligt enklare än vad alla människor påstått. Vad jag förstår det som har jag därtill fått "enkla" barn, även om jag tror att barnen till stor del blir vad man gör dem till. Det jag vill komma till är att jag nu tillslut hittat en sak som jag tycker är riktigt svårt med föräldrarollen. Uppfostran. Eftersom jag har en klar bild om att jag vill att mina barn ska ha en stark självkänsla, ett bra uppförande och vara trygga i sig själva trodde jag inte att det skulle bli några problem. Jag visste ju hur jag ville vara som förälder, jag visste vad jag trodde på. I stället har det visat sig att det är just precis detta som gör det så svårt!

Jag tycker många föräldrar har för låga krav på sina barn. De är inte tydliga med vad som förväntas av barnen, vilket i sin tur leder till att ungarna inte vet varken ut eller in. Barn vill lära sig, därför har mitt mål sedan start varit att se på Estrid som att hon förstår och vet väldigt mycket. I och med det förhållningssättet hoppas jag få henne att växa som individ och våga lita på sig själv. Inget daltande alltså.

Sen kommer de här perioderna i Estrids liv när hon tar ett stora utvecklingssprång framåt. Dessa förgås alltid av helvetestrots (riktat uteslutningsvis mot mig) och vilda protester emot allt. Det hade varit enkelt att bara tänka "Jaja, det går över" men frågan är mer komplex än så. Hur ska jag i dessa situationer vara som förälder? Hur påverkar mitt agerande henne? Vad ska jag göra för att hjälpa henne kommer ut på andra sidan som en stärkt individ, och inte käckt efter våra duster (som jag själv kan känna det)?

Jag ska berätta för er vad allt detta bottnar i. Det värsta och återigen värsta jag vet är ouppfostrade ungar och ännu värre är flata föräldrar och tror att de väntat i nio månader på att få en liten kompis med samma bestämmanderätt som de själva. Att vara förälder handlar om att visa barnet vad som är rätt och fel för att på bästa sätt rusta dem för framtiden. Många tror att de är mer kärleksfulla om de inte ställer krav på sina barn, vilket bara gör barnen en otjänst. Nej. Stort engagemang, värme och tydliga riktlinjer is the riktigt way to go.

Nu när ni vet hur jag tänker, förstår ni säkert att jag är absolut livrädd för att misslyckas. En annan parantes är att jag under graviditeten med Estrid bröt med många vänner som inte trodde på mig. Jag jobbar ständigt för visa alla att jag minsann kan, även om jag är ung. Ingen skugga ska falla över mig. Men just nu krockar det jag känner med det jag tror på. Jag vet att mitt och Johan sätt att se på uppfostran är rätt för oss, det är inte vad det handlar om. Utan...

- Hur ska jag upprätthålla min garde när situationer ställs på sin spets?

- Hur viktigt är det egentligen att alltid vara så principfast och konsekvent som jag vill vara?

- Hur ska jag välja mina strider när allt känns viktigt? Jag kan inte, inför Estrid, låta vissa saker gälla ibland och andra gånger inte. Då tappar jag trovärdigheten i vad jag säger. Samtidigt förstår jag att man måste kunna vara flexibel med sina priciper för att få vardagen att funka.

- Hur fortsätter jag att vara Estrid nära, samtidigt som jag håller känslomässigt avstånd från hennes trots? När något står en så nära hjärtat är det svårt att hålla i sär känslorna. Trots och prövningar är en del av hennes utveckling, men som mamma tar jag det som ett personligt nederlag och hanterar det därmed inte på bästa sätt.

Många av er har ju också barn. Hur tänker ni? Hur gör ni? Till er som inte själva snurrar i barncirkusen, vad är era åsikter? Nya blicka utifrån kan vara nyttigt för alla. Kan ni hjälpa en vilsen mamma i föräldradjungeln!