Men när jag själv fick barn ändrades något. Jag tänker inte alls så längre. När Estrid sträcker fram sina teckningar som hon suttit och lagt ner tid på och säger "Den här ska du få, mamma!" blir jag alltid jätteglad. Oavsett motiv så är dessa värdefulla för mig, något jag vill spara och visa henne när hon blir stor. Jag hör många föräldrar som säger att barnens hemmagjorda julpynt är så hemskt att de inte går att ha i granen. Så känner inte jag. För även om jag självfallet kunnat göra sakerna snyggare själv, är det värdet av hennes skapande som är det fina.

Därför har det blivit en rutin här hemma att samla ihop allt som ritas och någon gång i halvåret laminera dem. Det gillar Estrid. Hon är gärna med att talar om vad som ska förevigas.

Gubbarna i röda tröjor föreställer mig och Johan. Vi har tydliga könsorgan och stora magar. Bredvid mig står en liten Signe och en lite större Estrid.

Jag har två teckningar kvar från att jag var i Estrids ålder. De är numera gulnade papper med blekt färg. Tänk så bra att ha allt inplastat. Konserverat forever!