2011. Ett händelserikt och mycket utvecklande år som, precis som de senaste 5 åren, har tagit mig ytterligare att stort steg framåt. Ofta när jag tänker tillbaka i tiden så ser jag det som före och efter just året 2007. Just det året är en viktig brytpunkt i mitt liv. Då gick jag ifrån att vara en singeltjej som pluggade på gymnasiet till sambo och mamma. Då började mitt liv på riktigt. Sedan dess har varje år som gått haft otroligt stor betydelse både framgångsmässigt men också på ett personligt utvecklingsplan som människa. Så även 2011.

Jag har lärt mycket mycket om mig själv. Hur jag tänker, vad jag vill och vad som egentligen är viktigt. Jag har fått se mina barn växa och ta för sig av livet och jag har testat mina vingar på Gotland men kom på hur viktiga nära och kära faktiskt är. Jag och Johan har börjat på nya jobb och Estrid på ett nytt dagis.

Allt som allt har det varit ett turbulent år. Jag behöver andas, få lugn och ro, låta allting landa. Så om jag får önska mig något av 2012 så blir det inga förändringar. Nu säger jag hej då 2011, och hej och välkommen 2012!

Gott nytt år mina fina bloggläsare. Jag hoppas vi fortsätter att följas åt även under 2012!

Nyårsfest i Uppsala 2008

Puh. Helgerna avlöser varandra nu. Jag har ju nyss andats ut julen så är det dags att dra ett djup andetag och ladda för nyår. Vi har oftast gått på fest på nyårafton, men i år känner jag bara för att vara hemma och mysa. Därför passar det bra att min bror och hans sambo Anna kommer över till oss och umgås. Det blir en god middag med sällskapsspel innan tolvslaget. Lugnt och skönt men ändå lite festligt. Menyn ser ut som följer.

Förrätt
Het avokadosoppa med grillade tigerräkor

Varmrätt
Boeuf Bourguignon med postatis

Dessert
Limecheesecake och passionscheescake (kunde inte bestämma vilken, så vi gör båda)

Nyårslöften blir det tunnt med för min del. Det blir ju ändå ingenting av det. I stället ska jag bara försöka fokusera mer på att leva i nuet och vara lycklig över det jag har, och sluta tänka på allt jag inte har.

Nu ska jag städa upp lite här hemma, det måste vara fint när 2012 gör entré. Ha en fin kväll och ta hand om varandra! ♥

Då var julen över. Det var kul när den kom, och ännu skönare när den gick.

Vi var som sagt hos min pappa och skulle ta det lugnt. Men precis som alla andra som är hemma och "tar det lugnt" blir julafton ändå ett marathon av saker som ska göras. Allt ifrån matlagning till dukning och julklappsutdelning. Efteråt känns det som luften har gått ur en helt. Jag skulle behöva en veckas ledigt för att vila upp mig efter julledigheten. Typ.

Men visst är det mysigt med jul, trots allt. Jag är en riktigt julmatsmänniska och älskar att plocka den där jäkla sillen och Jansson in och ut ur kylskåpet. Men när julmaten väl dukades fram på julaftonskvällen gjorde jag den klassiska "buffémissen". Jag började med en enorm förrättstallrik och slogs sedan av paltkoma vilket gjorde mig oförmögen att fortsätta äta av julbordet. Ofantligt orutinerat att inte kunna beräkna upplägget bättre än så. Att bli mätt för tidigt är ju det värsta som kan hända en julbordsätare. Nåja.  

Barnen fick så mycket julklappar så vi knappt fick plats i bilen hem på annandagen. Herregud! Nu krävs det en leksaksrensning i barnens runm innan vi fyller på med allt det nya. Signes favoritklapp var nog pulkan eller förpackningen med torkade fikon som är det godaste hon vet. Estrid har ännu inte öppnat alla sina saker, men hon sa själv att diskolampan var en bra grej. Den radiostyrda bilen var också en hit. Bilar är förövrigt något som båda tjejerna tycker om att leka med nu för tiden.

Tack alla givmilda människor där ute för julklapparna! Jag och Johan hoppade över julklappar till varandra i år och sparade istället pengarna till vår 5-årsresa i början av året. Resmålet är ännu inte bestämt. En helg i Paris? Ishotellet i Jukkasjärvi? En spaweekend? Tallinkryssning? Shoppa i Köpenhamn? Kom gärna med förslag på något trevligt ställe dit två turterduvor kan åka och rå om varandra.

Nu ska ni få lite julbilder! Än så länge håller jag på att lära mig min nya systemkamera, så bilderna är tagna med min "gamla" Lumix.




Nu ska jag baxa upp i soffan bredvid min kära sambo. Äta annanas och glo på TV. Puss & godnatt!

Nu är vi hemma hos min pappa. I skrivande stund är mina bröder ute och letar gran, men i övrigt är alla julens bestyr i stort sett klara. I kväll ska vi bara klä granen och äta lite mysig middag. Det känns skönt. Det kommer bli en lugn jul. 

Förresten! Idag har jag köpt en till kamera. Det får bli min julklapp till mig själv. Det är ingen avancerad kamera, utan en bra nybörjarvariant av systemkameror. Jag har sedan en tid tillbaka blivit riktigt sugen på att lära mig hantera en systemkamera på riktigt, vilket jag nu kommer få möjlighet att göra. Den kreativa delen i att se och komponera ihop en bra bild kan jag redan, nu ska jag bli duktig tekniskt.

Ta hand om varandra nu och var rädd om era nära och kära. GOD JUL! ♥

En översikt av behandlingen där varje ruta motsvarar en vecka.

Normalt brukar vi inte ha så hög aktivitetsnivå på en lördagmorgon, men just den här lördagen var vi sugna på att hitta på något kul. Därför plockade vi fram fingerfärger och målade oss i ansiktet. Estrid sa att vi var en mammaapa, barnapa och miniapa.

På bilden ovanför ser de väldigt allvarliga ut båda två, men när de jagat varandra som galningar och lekt apor som ätit frukt och klättrat på bordet ritade Estrid den här teckningen. Tre glada apor. Jag antar att hon tyckte vi hade haft det kul!

Efter en välbehövlig dusch sover nu miniapan, och jag ska ta tillfälle i akt att föna håret.

Ni har säkert stött på en och annan riktigt mallig gubbe genom era dagar. Ni vet, de där gubbarna som tror att de är hela världens alfahanne. De som kan mest, vet bäst, pekar med hela handen och förväntar sig att omgivningen ska falla i en djup bugning när de passerar med sina ölmagar i täten och blänkande hjässor som når max 160 cm ovanför marken.

Suck. Gubbar gör mig trött. Jag mötte en sån här gubbe inne på ICA Maxi här om dagen. Jag var innanför de roterande glasdörrarna och kunde se ut på parkeringen hur mallgubben tog det långa klivet före frun och med näsan i värdet gav sig in i snurrdörrarna. Själv stod jag på insidan och väntade på att snurra mig ut från butiken.

Sen händer något riktigt roligt. Något av det ärligaste en människa kan glädjas åt. Eftersom gubben är så upptagen med att hålla näsan högt och med sin inbillade pondus göra enté på byns stormarknad missbedömmer han utgången. Med ett SMACK går han rakt in i glasdörren. HAH! Han kommer helt av sig och ser väldigt förskräckt ut. Med glasögonen på trekvarten gav han i från sig ett grymtande och såg sig snabbt omkring för att försäkra sig om att ingen såg.

Med jag såg. Det var med glädje i hjärtat jag sedan kunde se fettavtrycket från hans ansikte snurra vidare i varv på varv medan jag själv lämnade affären. Skadeglädjen - den enda sanna.

Efter den här händelsen har jag varje gång jag går in genom sånna dörrar kollat efter fettiga ansiktsavtryck, och har hittat flera stycken! På en mataffär var det en handfull upptrycka trynen i olika höjder som snurrade varv på varv i entrén. Kolla ni också! Det gäller att hitta glädjen i vardagen.

Nu kommer ett långt och snurrigt inlägg. Det är för mig ett viktigt ämne med många olika vinklar på, vilket är svårt att kompirmera till ett blogginlägg. Men precis som alltid är belöningen känslan efteråt när alla tankar och tvivel förvandlats till bokstäver på skärmen. Nu kör vi.  

Jag har enda sedan Estrid föddes varit av åsikten att föräldrarollen är betydligt enklare än vad alla människor påstått. Vad jag förstår det som har jag därtill fått "enkla" barn, även om jag tror att barnen till stor del blir vad man gör dem till. Det jag vill komma till är att jag nu tillslut hittat en sak som jag tycker är riktigt svårt med föräldrarollen. Uppfostran. Eftersom jag har en klar bild om att jag vill att mina barn ska ha en stark självkänsla, ett bra uppförande och vara trygga i sig själva trodde jag inte att det skulle bli några problem. Jag visste ju hur jag ville vara som förälder, jag visste vad jag trodde på. I stället har det visat sig att det är just precis detta som gör det så svårt!

Jag tycker många föräldrar har för låga krav på sina barn. De är inte tydliga med vad som förväntas av barnen, vilket i sin tur leder till att ungarna inte vet varken ut eller in. Barn vill lära sig, därför har mitt mål sedan start varit att se på Estrid som att hon förstår och vet väldigt mycket. I och med det förhållningssättet hoppas jag få henne att växa som individ och våga lita på sig själv. Inget daltande alltså.

Sen kommer de här perioderna i Estrids liv när hon tar ett stora utvecklingssprång framåt. Dessa förgås alltid av helvetestrots (riktat uteslutningsvis mot mig) och vilda protester emot allt. Det hade varit enkelt att bara tänka "Jaja, det går över" men frågan är mer komplex än så. Hur ska jag i dessa situationer vara som förälder? Hur påverkar mitt agerande henne? Vad ska jag göra för att hjälpa henne kommer ut på andra sidan som en stärkt individ, och inte käckt efter våra duster (som jag själv kan känna det)?

Jag ska berätta för er vad allt detta bottnar i. Det värsta och återigen värsta jag vet är ouppfostrade ungar och ännu värre är flata föräldrar och tror att de väntat i nio månader på att få en liten kompis med samma bestämmanderätt som de själva. Att vara förälder handlar om att visa barnet vad som är rätt och fel för att på bästa sätt rusta dem för framtiden. Många tror att de är mer kärleksfulla om de inte ställer krav på sina barn, vilket bara gör barnen en otjänst. Nej. Stort engagemang, värme och tydliga riktlinjer is the riktigt way to go.

Nu när ni vet hur jag tänker, förstår ni säkert att jag är absolut livrädd för att misslyckas. En annan parantes är att jag under graviditeten med Estrid bröt med många vänner som inte trodde på mig. Jag jobbar ständigt för visa alla att jag minsann kan, även om jag är ung. Ingen skugga ska falla över mig. Men just nu krockar det jag känner med det jag tror på. Jag vet att mitt och Johan sätt att se på uppfostran är rätt för oss, det är inte vad det handlar om. Utan...

- Hur ska jag upprätthålla min garde när situationer ställs på sin spets?

- Hur viktigt är det egentligen att alltid vara så principfast och konsekvent som jag vill vara?

- Hur ska jag välja mina strider när allt känns viktigt? Jag kan inte, inför Estrid, låta vissa saker gälla ibland och andra gånger inte. Då tappar jag trovärdigheten i vad jag säger. Samtidigt förstår jag att man måste kunna vara flexibel med sina priciper för att få vardagen att funka.

- Hur fortsätter jag att vara Estrid nära, samtidigt som jag håller känslomässigt avstånd från hennes trots? När något står en så nära hjärtat är det svårt att hålla i sär känslorna. Trots och prövningar är en del av hennes utveckling, men som mamma tar jag det som ett personligt nederlag och hanterar det därmed inte på bästa sätt.

Många av er har ju också barn. Hur tänker ni? Hur gör ni? Till er som inte själva snurrar i barncirkusen, vad är era åsikter? Nya blicka utifrån kan vara nyttigt för alla. Kan ni hjälpa en vilsen mamma i föräldradjungeln!