Nu ska ni får se hur jag såg ut förr om åren. Bilderna är från att jag var 16 - 18 år och som ni ser händer det ganska mycket under de åren. Jag har ju alltid älskat att exprementera (vilken tonårng gör inte det?) så stilarna har gått fram och tillbaka. Tyvärr hittade jag inga bilder från när jag var ännu yngre och hörde på hemmasydda tyllkjolar och anndra attribut som hör en poppare till. Ni som kände mig redan då minns säkert!

Man kan säga att jag blir äldre och äldre ju längre ner ni kommer bland bilderna. Ett tag var jag brunett med en ganska klassisk look (min avslutningsbild i 9:an, herregud så ledsen jag var! Men ni känner väl igen klänningen?), men alldeles innan det har jag rakat halva huvudet till mammas stora besvikelse. 

Efter det började jag gymnasiet och flyttade ensam till Stockholm. Då blev jag mer poppig och söt. Prickar under ögonen, små kjolar och blusar. Men när jag var 17 år inspirerades jag ganska mycket av mina bästa vänner som jag också gick i samma klass som (tågbilden) och blev lite mer ordinay igen. Lägg märke till boxen i min famn, den säger ganska mycket om hur det var på den tiden...

Sen blev jag skitsmal och lite rockig, tills jag blev blondin och faktiskt riktigt snygg! Det är nog den snyggaste perioden om jag skulle välja. Jag gillade min lugg och smileypiercing. I stället för att vara extreme och sticka ut på det sättet, körde jag på att vara klassiskt vacker och stilfull. Det funkade ganska bra.



Åh. Jag saknar lite grann hur man höll på hela tiden. Ser bra ut, se bra ut, se bra ut. Egentligen har jag alltid gillat mig själv och inte flaxat mellan olika stilar på grund av osäkethet. Det har varit ett sätt för mig att testa mig fram och lära känna mig själv bättre.

Ja, fortfarande idag när jag ska gå på fest eller piffa till mig drar det åt det poppiga hållet. Det är liksom jag, så som jag är på riktigt. När jag inte är en mamma. Ränderna går aldrig ur...