Läste lite om tandsprickning och många bebisar verkar få förkylningssymtom när tänderna kommer. Det stämmer ganska bra på Signe, förutom att Johan och Estrid har precis samma symtom. Kanske är det en kombination. Förkylningen gör det extra jobbigt att få tänder? För jobbigt är det. På dagarna är hon klängig, på kvällarna gnällig och nätterna hostig. Men ingen feber, det har hon faktiskt aldrig haft i hela sitt liv.

Signe som alltid brukar somna vid 19:00 prick och sova till 23:00 då hon behöver tanka upp med mjölk. Nej, nu är det skrik och panik hela kvällen och ingenting hjälper. Varken klapp i rumpan, Idas sommarvisa eller ammning. Jo, amning funkar men då skulle jag ligga där hela tiden. Hon sover i max 15 minuter men vaknar sen och är lika ledsen igen, så är det bara börja om från början. Allt som förut funkade så bra funkar inte alls... Att döma av hennes usla humör måste de där tänderna göra jäkligt ont. Hoppas de går över snart.



Detta är egentligen första gången som Signe är krävande. Det har aldrig tidigare hänt att hon varit obotligt ledsen eller ställt några större krav på oss. Helt plötsligt skriker hon på kvällarna och bär sig åt som en riktig bebis. Och då vet inte jag hur man gör.

Eller jo. Jag tror jag får gå och lägga mig tidigt ikväll, lyfta över Signe till vår säng och bara ligga nära och mysa. Bebisen får amma hur länge hon vill och mamman får sova. Låter som en bra deal. Jag är så glad att jag fortfarande har amningen för det finns ingenting som gör henne så lugn, avslappnad och trygg som det♥ Läste någonstans om en mamma som slutat amma sin 6-månaders bebis för hon var rädd för folks åsikter om att amma ett barn längre. Det är ju helt sjukt! Om amningen funkar är det de mysigaste som finns. Inte bara mat utan också närhet och trygghet, precis det Signe behöver just nu. 

Nu en kvällsmacka - sen bebismys. Vi håller tummarna för att det blir en bra natt.

När vi lämnade huset och åkte mot färjan grät Estrid och sa "Jag vill inte bo i Visby!". Kände mig hemsk som släpat hit henne till ön från första början, även om jag vet att hon älskat att bo här och trivts jättebra. Men det är lätt att klandra mig själv för att vi ens flyttade. Lätt att tänka att flytten hit var onödig. Men innerst inne tycker jag inte det. Jag är stolt över att vi testade och glad att Estrid fått möjligheten att se allt som denna underbara ö har att ge. Sen är det riktigt tufft att Signe är en infödd gotlänska. Hon kommer alltid bära Gotland med sig i sitt hjärta och att ett speciellt band till ön. Vi också.

Eftersom jag själv har skilda föräldrar och flyttat endel som liten önskar jag någonstans att mina barn ska få lugn och trygg uppväxt från första början. Jag har alltid tänkt att det bästa är att få bo på en lugn gata hela barndommen och känna varenda bäck, klätterträd och vinbärsbuske utan och innan. Alla föräldrar vill ju ge sina barn det bästa, men vad är egentligen det bästa?

En annan sak som jag alltid önskat mina barn är att ha syskon att växa upp tillsammans med. Mina flickor har verkligen varandra och det finns inget som kan slå deras kärlek ♥



Så hur vet man då egentligen att man gör rätt? När Estrid fyller 4 år kommer hon har firat alla sina födelsedagar på olika adresser. Suck. Men nu ska vi inte flytta igen på ett bra tag, och jag hoppas verkligen mina små gryn kommer trivas i nya huset. Det verkar ju i alla fall så...

Förresten har jag trivts ganska bra med att ha skilda föräldrar. Hade haft det betydligt sämre om de fortsatt att levt ihop. Det finns ju för- och nackdelar med allt. Jag ska nog sluta stirra mig blid på hur det borde vara och i stället göra det jag tror på. Det brukar jag göra och hittills har jag aldrig ångrat mig.

Jag har blivit så van med att göra all Signes mat själv, så när vi här om dagen stod på en parkering mitt i stan med en hungring bebis och ingen bebismat i skötväskan blev jag helt ställd. Ingen bebismat. Vad gör vi nu? Ska bebisen svälta? Men efter en stund kom vi på den briljanta idén att springa in på närmaste Coop och införskaffa köpemat åt den lilla. Första gången jag köper burkmat åt henne. Inget ont sagt om det, om inte annat är det ju väldigt smidigt! Men kände mig bara så korkad som inte tänkte på det från början...

Dessvärre totalsågade Signe brukmaten. Hon tog en tugga, sen knep hon ihop sin lilla mun och vände bort huvudet. Så jag fortsätter helt enkelt men mina storkok här hemma. Igår blev det en ny maträtt. Torsk med potatis, motot och persilja. Ville behålla lite bitar i maten så jag mosade med potatisstompen denna gång i stället för att köra allt med stavmixer. Då har hon något att öva sin lilla tand mot :)



Lagom stora portioner som ska in i frysen. Att laga mat till någon som uppskattar det gör ju det hela roligare, så det känns extra bra att lägga ner tid och kärlek på hennes små matpuckar när jag vet att det är dem hon gillar bäst!

På min födelsedag kikade Signes första tanden upp i underkäken, och dagen efter upptäckte morfar den. Jätteroligt! Min bebis börjar bli stor. Den är pytteliten och svår att få på bild, men så fort jag lyckats ta en bra bild ska ni få se. Tandsprickningen gör säkert ganska ont för Signe är ledsen och orolig, speciellt när hon ska sova. Men ingen feber än så länge.

Estrid fick sin första tand vid 5 månader, men som ammande mamma är jag bara glad om de sylvassa gaddarna kan vänta på sig lite.

Sist vi var på fastlandet minns jag att Signe kämpade med att vända sig från rygg till mage. Nu när vi är här, bara 2 månader senare, kan hon krypa, sitta själv, äta mat och resa sig mot möbler. Det är galet! Tiden rusar. 

Att resa sig upp själv gjorde hon för första gången i fredags. Johan hittade henne ståendes mot Estrids leksakslåda, men nu tror jag att pinnsolarna i köket blivit hennes favoriter. Hon åker i golvet en del och jag funderar på om det börjar bli läge att sy henne en hjälm som jag gjorde åt Estrid? Andra saker hon lärt sig är att härma oss när vi pratar bebisspråk samt göra "indianen" med handryggen för munnen.



Inget BVC på sistonde, men det märks på kläderna att hon växer för nu är garderoben uppgraderad till strl. 74. Hon är i alla fall längre än sin syster, för byxorna hon har på sig på bilderna fick Estrid när hon var 11 månader. 

Nu har det gått några dagar och vi har hunnit installera oss lite i det nya huset. Eftersom vi bara kört en liten del av bohaget så har vi ganska lite grejer med oss. Men det går bra. Man väjer sig ganska fort av med bekvämligheter som TV och micro när man inte har någon. I går kväl låg på en luftmadrass i vårat ekande vardagsrum och kollade på SVTplay på datorn, det gick bra det också.

Men ni kanske vill veta hur det känns med nya huset? Det känns otroligt bra, bättre än jag hade trott! Huset har precis det vi behöver och gården är underbar. En hel galet vacker och välskött hästgård, trevliga grannar (två pojkar på tre år i huset bredvid) och utsikt över ängarna. Det är verkligen ute på landet, men med 10 minuter till mataffär/dagis/vårdcentral/buss och annat är det helt okej.

Det är precis så här jag vil att våra flickor ska få växa upp. Jag tror vi kommer trivas otroligt bra. Det känns som att vi nu har hittat hem! ♥


Det här är kommer bli vårat sovrum. Mycket garderober och förvaringsutrymmen.


Vårat sovrumsfönster.


Det här får blir flickornas sov- och lekrum.


Deras rum från andra hållet.


Vardagsrummet uppe.


Här är hallen.


Ett stort kök med massor av skåp och lådor!


Utsikt över sandlådan från köksfönstret, det är bra.  


Ett litet hörn av trädgården och vårat hus.


Essi leker på framsidan.


Här är lite av gården också. Längtar att få se den underbara allén i sommar!


Tror det bor runt 40 privatägda hästar på gården, här är en snäll som vi hälsade på i hagen.



Det kommer blil grymt bra när vi får dit alla våra möbler och kan börja boa in oss på riktigt. Det är en stor skillnad från att ha bott i Visby innerstad, men alla platser har sina för- och nackdelar. Nu har vi valt att bli lantisar och jag tror det kommer passa oss bra.

Nu ska jag klä på grynen och åka och se oss omkring lite. Tänkte kika hur det ser ut nere i "centrum" där vi sökt dagisplats åt dem båda. Skriver mer sen. Puss!

Dagens DOWN: Ett litet brev från CSN innehållande ett återkrav på 20.000 kr.

Ja, ni läste rätt. 20.000 laxar som vi hade kunnat gjort något JÄVLIGT mycket roligare för. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att skapa ett system som folk förstår sig på? Återkravet beror på Johans lägenhetsförsäljning. Han fick försäljningsvinsten utbetald under höstterminen, och därför tog han inget studielån då. Men eftersom kontraktet var skrivet under vårterminen då Johan tog studielån, är det alltså för denna period vi blir återbetalningsskyldiga. Hade kontraktet skrivits 1½ månad senare, alltså under höstterminen, hade vi inte varit skyldiga något. Samma jävla skit som gjorde att han förlorade sin föräldrapenning alltså. Bye the way. Jag är på jävligt pissigt humör nu så Försäkringkassan kan gott få sig en släng av skeden. Johan har FORTFARANDE inte fått pengar för sina 10 pappadagar. Signe blir snart 7 månader. Nothing left to say...

Ja, hur ska man kunna veta allt? För en vanlig människa är det en direkt omöjlighet att förstå sig på alla lagar och relger som dessa byråkratiska arselen gömmer sig bakom. Om man inte vet vad man ska leta efter är det ganska svårt att hitta rätt. Johan ringde enkom och frågade CSN om detta i samband med lägenhetsförsäljningen, men fick inte veta något om detta. Varför inte ge lite information när folk ringer och vill göra rätt? Jävla slapprövar.

Men nu ska jag inte sura mer. Det finns faktiskt bra saker också. Som att vi i morgon äntligen ska få se huset! Jag känner mig förväntansfull. Det känns fortfarande ganska främmande att vi verkligen ska flytta dit, men jag antar att det känns mer verkligt när vi varit där. På eftermiddagen har jag skingrat tankarna och packat allt vi behöver för 11 dagar hemifrån. Det blir en hel del barnkläder om jag säger så... Nu har Signe blivit så stor så hon kräver lite annan "matsäck" än den i särklass bäst förpackade mammamjölken också. Gröt, ersättning (måltidsdryck), vattenflaskor, skedar och grejer.

Detta blir alltså våran sista sväng till fastlandet innan vi flyttar. Nästa gång vi åker över blir det för gott. Det känns bra. Det gör det verkligen. Jag är färdig här på ön och längtar hem.

Efter sin far har Estrid lärt sig mycket bra grejer. En grej som däremot inte är fullt lika bra är att svära. Det ena svordommen efter den andra hoppar ur hennes söta lilla trut när hon sitter och leker. Så kan vi inte ha det. Därför har vi infört en helt legitim fras att dra till med när man känner sig arg eller upprörd. "Sjutton gubbar". Det är helt okej. Ja, sjutton gubbar får man säga när man är tre år och förbannad. 

Men som med precis allt annat har Estrid egna ideér om hur saker och ting ska vara. Så även denna gång. Jag hör henne säga "Fytton snippor! FYTTON SNIPPOR OCH GUBBAR!". Haha, hon är ju helt galen. Nu väntar jag bara på en kommentar från dagispersonalen när Estrid visat upp sitt nya ordförråd... 

Bilder från gårdagens mysiga vårpromenad i Visby. Som vanligt i denna stad blåste det småspik, men vårsolen vägde upp!

Estrid njuter av att få umgås med sin farmor, som hon har längtat efter henne! Signe däremot var lite tveksam i början. Hon tittade misstänksamt på farmor och var lite blyg, men nu går det jättebra. Estrid är så rolig, hon sa "Det är inget stort troll, Signe. Det är ju bara farmor!". Haha!

Vi ska alldeles strax åka till södra Gotland och kolla på fina hus längs vägen, kanske någon kyrka och Hoburgsgubben. Sen ska vi baka frozen cheesecake till i kväll. Mums! ♥

Tre gröttallrikar. En stor, en liten, och en pytte. Pappa Björn sover efter ännu en natt med jobb. Jag längtar så mycket tills han börjar jobba på båten i stället! Då är han i och för sig borta en hel vecka, men den följs ju av en hel vecka ledigt! Nu blir det så hattigt från dag till dag, det är skönare att ha lite rutiner.

Förresten kommer min kära svärmor till ön här i veckan! Det blir kul. Estrid är taggad. Hon har redan talat om hur vi ska sova och vad vi ska göra. Jag och Johan tänkte passa på att göra någonting bara vi när hon är här. Kanske gå på bio, leta upp någon mysig relax eller bara äta en god middag ute. Det var så länge sen vi gjorde något ihop på det viset! Jag tror det är viktigt. Om man till vardags dessutom snurrar runt i småbarnsvirveln tror jag det är extra viktigt att man kan komma i väg och bara se varandra. Det ser jag fram emot ♥

I övrigt går skutan lugnt. Signes hårda mage är återställd, snödropparna blommar och vi ligger i fas på matkontot. Bättre kan det inte bli.

Från och med denna månad har vi tillgång till huset. I morgon ska svärmor dit och pyssla lite och samtidigt ta lite nya bilder till oss. Det ser vi fram emot. Vi har försökt klura ut planlösningen, men det är svårt med bara en handfull bilder att utgå ifrån. För att se hur jag och Johan "tolkat" det hela ritade vi på skoj upp varsin ritning på hur vi föreställer oss huset. Ganska intressant faktiskt. 



Det som är det mest intressanta är att Johans karta innehåller ett EVIGHETSTECKEN. Haha. Vem ritar en planlösning med ett evighetstecken? Det strider mot all logik. Så himla typiskt Johan! Ja, som ni ser kommer man in i hallen, har toan till höger och köket till vänster och rakfram finns ett hål in i evigheten som ingen riktigt vet vart de slutar. Haha... "Ja, men så ser det ut i mitt huvud". Behöver jag förklara varför jag är så kär i dig, knasboll? ♥

Men vem vet. Jag ska inte ta ut något i förskott. Ingen av oss har ju varit där och det kan ju faktiskt vara så att en del av huset bara fortsätter i det oändliga. Även om chansen är liten. Men det hade varit rätt tufft i så fall.