I morgon har jag varit tvåbansmamma i tre veckor. Vardagslunket har infunnit sig på riktigt. Vi lär känna bebisen, hon lär känna oss, storasyster anpassar sig och vi efter henne. Det är mycket som ska ställas om! Men det går förvånansvärt bra faktiskt!

Estridh är en makalöst duktig storasyster. Hon har verkligen mognat! Inte till bekostnad av hennes egna behov, utan bara att hon sköter sig så himla bra! Han visar så stor förståelse. När jag är själv med barnen på stan är det inget tjaffs, inget trots eller diskussioner. Estridh lyssnar, hjälper till och förstår. Därimellan springer hon runt, berättar tokiga sagor och pussar sin syster. Så utifrån vad man kan förvänta sig av en 3-åring är Estridh alldeles underbar. Det kommer säkert perioder av svartsjuka och bebisspråk även hos henne, men det ser jag som en normal del av utvecklingen och förändringen det faktiskt innebär att få ett syskon. Hon är en fin människa. Varm, omtänksam och positiv. Jag är så stolt över henne! ♥





Därtill ska nämnas att Signe är världens snällaste bebis. Det underlättar mycket. Hon sover hela nätter (äter 2 ggr bara) och är glad och social på dagarna. Det gör att det oftast finns energi över att lägga på Estridh. Tror det betyder mycket att hon också får känna sig sedd och delaktig. Jag hoppas verkligen hon gör det! En sak är i allafall säker: jag måste vara världens lyckligaste som fått dessa flickor i mitt liv. Att få vara deras mamma, följa dem genom livet och se dem växa upp. Vad mer kan man begära?