Efter två veckors sjukskrivning är jag tillbaka på jobbet igen. Back on track - eller nästan. Kroppen har återhämtat sig oförskämt fort, huvudet har väl inte riktigt hängt med i samma takt... Men det känns helt okej faktiskt. Tur är att jag har alla dessa fina, omtänksamma och stöttande kollegor. Det underlättar vardagen, tack! ♥

Denna vecka har varit något av en mjukstart. Eftersom jag varit ledig i går och i dag har jag tagit ut helgen lite i förskott. I morgon åker jag och Johan till Örebro för att få tid för varandra. Vi ska bo på hotell, gå på bio, äta god mat (... och god hotellfrukost!) och gå på Örebro Slotts julmarknad den 1:a advent. Behöver jag säga att jag längtar...?

Ska bli skönt att komma i väg och bara vara han och jag. Vi behöver det. Behöver tid tillsammans. Jag har precis bokat biljetter till "Luftslottet som sprängdes". Har längtat så efter den sista delen, sedan jag såg de första två. Ska bli spännande!

Det är härligt att ha saker att se fram emot, det gör det lättare att komma vidare från det som varit.

Jag försöker se möjligheterna i den här jobbiga situationen, i stället för allt jag gått miste om. Försöka se de saker som jag inte hade kunnat göra annars, men som jag faktiskt kan göra nu! Därför har jag anmält mig till en danskurs! Den 9 Januari går allt av stapeln och jag ska våga mig på något jag aldrig gjort förut, en ny utmaning, bli ännu en erfarenhet rikare. Jag tänkte kombinera min önskan om en rolig och annorlunda träningsform, få effektiv styrketräning samt möjligheten att få vara väldigt kreativ.

Resultatet blev något helt nytt, spännande och otroligt roligt - pole dance!



Jag ser verkligen fram emot detta! Någonstans så tror jag att det här kan vara något för mig. Högt upp på önskelistan i Jul står därför en portabel dansstång som jag ska rigga i vardagsrummet (tätt följt av en spikmatta). För er som inte hört talas om detta som en fittnessform tidigare, så beskriver min blivande danslärare poledance såhär på sin hemsida:

"Poledance, eller polefitness, är egentligen inget nytt. Både i Kina och Indien har det funnits akrobatiska sporter i flera hundra år där man har använt en vertikal stång som redskap. Dagens västerländska poledance har däremot sina rötter i cirkusnummer från 1920-talets Amerika. Med på de kringresande cirkusarna fanns kvinnor som uppträdde med nummer där de dansade sensuellt runt de stänger som höll tälten uppe. Denna dans flyttade sedan in på herrklubbarna och kom att förknippas starkt med striptease. Det var först på 90-talet som poledancen tog klivet ut från klubbarna igen och blev till en populär träningsform.

Idag har poledance stora influenser från dans och gymnastik. Det är en fysiskt krävande sport där man använder stången som redskap att dansa kring, klättra i, snurra runt och göra olika akrobatiska övningar på. Numera ligger tyngdpunkten mer på det akrobatiska och estetiska än det sensuella, även om stolthet över den egna kroppen är något som följer med på köpet!"

Visst låter det kul? Är det någon av er som håller på med pole dance? 

Färgen sitter i håret (...och i ansiktet)

Här är resultatet!

Sista timmarna innan Johan är hemma. Jag födriver tiden som vanligt med att sticka. I dag har jag börjat med en klänning till Estridh, också i mosstickning som min lila mössa. Garnet är ganska häftigt och byter själv färg, vilket ger lite mer liv i det hela. Dessutom är det roligare att sticka då, eftersom man inte ritkigt vet när den nya färgen kommer :)

Som ni märker går min produktion så att det glöder just nu. Det är otroligt skönt och bara sitta och tänka och sticka. På något kontigt vis stickar man fast tankar och händelser runt omkring en, i det man gör. Som den lilla rosa pricken mitt i min stickade blomma, jag tänker dirket på när Tilde i "Bonde söker fru" meckar med elagrigatet till ett av sina häststängslet, och grabbarna blir imponerade. Just när jag gjorde denna blomma kollade jag på TV, och allt som visades där tycks ha fastnat.

Så är det med denna klänning också. Första halvan är gjord till Malous lugna röst i "Efter Tio". Hon och hennes champangelunchar kommer för alltid vara "faststickad" i denna stackras klänning :)

Garnet tog slut, så nu kommer jag inte längre idag. Men bara så att ni ska få en bättre bild av hur jag tänkt mig klänningen har jag gjort denna lilla ritning. Tror ni det kommer funka? Det bli mitt första riktiga stickade plagg - någonsin.

Jag kan inte läsa mönster och beskrivningar - men sånna här ritningar duger bra!

Så här gör man:
 

Började med att lägga upp två maskor. Ökade sedan en på varje varv tills jag hade 5 maskor. Stickade dessa 2 varv. Minska sen 1 maska på varje varv för att få bladet att smalna av. När maskorna är slut är bladet klart!


Sen knöt jag ihop de i varandra med trådarna som blev över.


De här fäste jag sen blomman med på mössan, de som blev över klippte jag bort..


Men en rosa garnbit från en tidigare stickning fick blomman en liten mitt också! Bara att sy fast på mössan.

Här är några av mina projekt:


En randig, "pippi" inspirerad socka till Estridh.


Babysockor


Stickor & garn = my best friends


Kanske inte syns ännu, men detta ska bli en mössa.


En baggymössa till Estridh


Mössan jag gjort idag. Tänkte mig en virkad blomma på ena sidan. Vad tror ni?

Det är sant att man aldrig kan försteställa sig denna känsla, innan man själv är där. Jag antar att det är en tanke bakom det också... Dagarna går upp och ner. Toppar och dalar. Ena stunden är jag stark, ser på det som hänt med realistiska ögon och blickar framåt. I nästa stund sköljer besvikelsen och sorgen över mig och jag kan knappt andas..

Jag tänkte berätta lite om vad som gjorde att min till synes friska och fina graviditet en dag slocknade. För även om vi alla vet att livet och döden går oförskämt nära och ibland håller varandra i handen, är det inget vi tänker på eller räknar med. Man lever i nuet och drömmer om framtiden. Det gjorde även vi. 

Jag mådde bra, magen växte och barnet sparkade. Men efter en rad avvikelser på rutinultraljudet gick det ganska snart upp för oss att vi kunde förbereda oss på det värsta. Efter vidare undersökningar, långa ultraljud och fostervattensprov skulle vi sen få diagnosen. En fruktansvärt dåligt sådan.

Pojken i min mage hade en svår form av kromosomfel. Det drabbar en av 50.000 och leder oftast till tidiga missfall. Men i vissa extremt ovanliga fall forsätter graviditeten att utvecklas. Troligtvis hade kroppen avslutat detta själv innan jag hunnit gå 30 fulla veckor, och han hade aldrig kunnat leva utanför magen. Orsaken är att barnet fått dubbel uppsättning av kromosmer från den ena föräldern. Normalt har man 23 kromosomer från varje förälder, men vår pojke hade 23 från den ena och 46 från den andra. Det kan bero på att antingen ägget bar på dubbel genuppsättning eller att två spermier befruktade ägget exakt samtidigt. Det är inte ärftligt och ingenting vi kunnat påverka. Slumpen eller ödet? Välj själv.

Det fanns helt enkelt ingenting vi kunde göra och valde därför att avsluta graviditeten. Just det valet var inte svårt att fatta, vi hade ingen annan utväg. I stället är det är alla känslor runt omkring. Att svälja tabletterna som man vet stannar av allting, samtidigt som ett litet hjärta fortfarande slår där inne och man känner sparkarna. Att gå igenom en förlossning med så mycket sorg och smärta i stället för glädje och förväntan. Att hålla sin son som precis rymms i handflatan och önska så innerligt att vårat första möte inte skulle behöva bli det sista...

Vi tar en dag i taget. Med tiden kommer topparna bli längre och dalarna inte lika djupa. Men vi kommer alltid få leva med det som hänt. Även om han inte var född ännu så har han levt i våra tankar och givit oss otroligt mycket glädje och kärlek, även om det var för en kort tid.

Jag vill tacka er alla fina och omtänksamma människor där ute som lämnar varma ord efter er. Och till er som jag vissa dagar inte orkar svara när ni ringer, så vet jag att ni hör av er och det värmer. Tack!

Just nu tar vi en dag i taget...