Värkarna satte igång på lördag förmiddagen den 20 oktober 2007, 2 dagar efter BF. Jag talade om för Johan vid frukost att det började kännas som mensvärk och att smärtan gick i vågor. Han blev överlyckligt och vi började förstå att förlossningen börjat, sagta men säkert. Värkarna tilltog under dagens lopp. Jag tar en varm dusch och gör mig fin, är så himla glad över att det faktiskt börjat! Jag tar tid på värkarna som fortfarande är väldigt svaga. 5 minuter i mellan. Jag ringer några samtal och talar om att det börjat nu. Tillsammans packar jag och Johan det sista i BB väskan, vi är så förväntansfulla! Vid 16:00 på eftermiddagen kommer några släktningar över och av någon anledningen så avtar värkarna... Gästerna åker vid 19:00-tiden och då sätter värkarna igång igen. Nästa i samma sekund de stänger dörren efter sig. Konstigt, nästan som att kroppen kände på sig att det inte riktigt var läge att sätta igång en förlossning då! Jag går på toaletten och ser att slemproppen gått. Jag tassar ut i köket och talar om det för Johan, han studsar runt i köket och ropar att vi ska bli föräldrar, snart kommer Minus ut till oss!! Efter en värmande, lång dusch tilltar värkarna och det börjar göra riktigt ont. Tillsammans ligger vi på sängen och andas genom värkarna. Lägenheten är nersläskt och det är mörkt ute. Jag ringer och talar om för sjukhuset att vi kommer in under natten. Jag ligger på sängen med Johan bakom mig, han håller min hand och andas tillsammans med mig när värkarna kommer. Jag kände mig lugn, trygg och förväntasfull.

Efter sammanlagt 12 timmars värkarbete hemma, bestämde vi oss kl. 01:00 för att åka in till sjukhuset. Det skulle bli en låång natt..

En undersökning gjordes när vi kom fram (av en barnmorska med nerblodad rock), bebisen mådde alldeles prima och att jag öppnat mig 2-3cm. En ganska klen uppmuntran när det kändes som jag kämpat till tusen.De tappade upp ett varmt bad åt mig, tände ljus och bjöd på saft. Väldigt mysgt, och tillsammans med Johan så andades jag mig igenom värkarna som började bli mer och mer intensiva. Vi fick sen ett eget förlossningrum, där jag prövade lustgasen. Underbart! Den tog udden av alla värkarna och för första gången kändes de verkligen som om jag kunde kontrollera dem, inte tvärtom. Det tog ett tag innan jag fick in tekniken med gasen, och jag kräktes en gång innan jag kom på hur mycket som behövdes. Första fyllan på 9 månader! :P

Jag i badkaret på förlossningen, kl. 3:00 på natten. Visst ser det skönt ut?

Jag hade tänkt innan att jag skulle vara upp och gå mycket, bara andas mig igenom värkarna och ta de lugnt. Det var lättare sagt än gjort.. Efter att ha tagit lustgas så var jag som fast i sängen bredvid masken. Eftersom jag hade så väldigt täta värkar hann jag inte ens resa mig ur sängen för en nästa kom. Johan låg bredvid mig och påminnde mig hela tiden om att andas, ett enormt stöd som var värt guld!

Vart efter värkarna tilltog och smärtan blev mer och mer intensiv, så minns jag inte så mycket om allt de praktiska som hände runt omkring, tiden existerade inte. Istället gick jag in i mig själv och i stort sätt vårlade mig igenom natten. Smärtan var det vidrigaste jag någonsin varit med om, som en lavin sköljde den över mig. Hela kroppen krampade och jag kunde inte göra annat än att bara följa med. Jag hade aldrig kunnat ana mig till den kraft som värkarna faktiskt har, och känslan av så fantaistisk styrka och sån otrolig maktlöshet på samma gång. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig..

För mig kom det bara in nya barnmorskor hela tiden och presenterade sig "Hej, det är jag som har nattpasset", "Hejhej, det är jag som ska gå på morgonpasset!". För mig fanns inte tiden. Men alla sköterskor jag träffade var väldigt trevliga, och jag kände inget jobbigt i att behöva lämna ut mig så till någon av dem. Man är ju trots allt aldrig så naken som när man föder barn. Både på inuti och utanpå.

Jag hörde någonstans i bakgrunden av lustgasruset att jag var öppen 6 cm, och jag bad dirket om en epiduralbedövning. Smärtan hade nu paralyserat mig och gjorde så jag knappt kunde vända mig i sängen. När jag sen hörde den ena sköterskan säga till den andra "Det kommer dröja 20 minuter innan nakosläkaren kommer"  visste jag att då skulle jag vara död. Då lever inte jag längre. Det var det längsta 20 minuterna i hela mitt liv. Jag höll Johans hand och skrek i lustgasmasken, på något sätt kändes det som jag kunde omvandla smärta till ljud och luft och skrika ut den. Befriande, på något sätt. Befriande och djuriskt. 

En okänslig man kom tillslut in i rummet, prestenterade sig och bad mig sedan vara tyst. Flera gånger upprepeade han "Tyst Pauline, TYST! Skrik inte!" Men jag fortsatte, skyll dig själv om ditt jobb är att gå runt till massa födande kvinnor innan de fått bedövning. Då ska man inte förvänta sig gott uppförande. Eftersom man måste ligga helt blixtstilla när bedövningen läggs in i ryggraden, bad jag honom vänligt vänta en minut eftersom en värk kom. "Nej det har jag inte tid med" Inte tid med en minut. Så dem höll fast mina ben i sängen samtidigt som bedövningen las, och jag lovar, det var underbart.

Efter bedövningen kände jag fortfarande styrkan i värkarna, och smärtan fanns fortfrande där, men nu fick jag chansen att vila i mellan. Väldigt skönt. Plötligt förändras känslan, och går över i ett enormt tryck neråt. Mina inälvor vägde 1000 ton och nu skulle jag skita ut mig själv, skulle spränga mig själv i bitar. Det var egentligen den obehagligaste, det enorma trycket som gjorde att jag bara skakade i hela kroppen.

Som i koma låg jag på sängen, inlindad i sangar och sladdar, små dosor och TENS plattor på magen och ryggen. Vilket paket, som på långvården. De hade satt en sladd på bebisens huvud, för att närmare kunna kolla hjärtljud och puls. Jag minns känslan när bebisen rörde på sig, hur det röck i den lilla sladden. Vid de tillfällerna kändes de som jag fick mer styrka, som om jag påmindes om varför jag faktiskt låg där. För bebisen! Flera gånger tänkte jag att den enda personen som faktiskt kämpar minst lika mycket som mig just nu, om inte mer, är vår lilla bebis. Nu gör vi det här tillsammans.

Någon säger att "Oj, nu är du öppen 10 cm Pauline!" och jag förstår att äntligen, äntligen är det dax på riktigt! Eftersom de tagit hål på fosterhinnorna och vattnet gått, tilltog värkarna ännu mer (om det nu var möjligt). Jag ställde mig upp i en gåstol för att barnet lättare skulle kunna rotera neråt, och hade Johan bredvid mig. Jag står på något skyddspapper, för efter min ben sipprar hela tiden fostervatten. Det är grönbrunt och jag förstår att bebisen bajsat i vattnet. Det blir så mycket runt mina fötter att jag nästan halkar omkull där jag står, en kvinna kommer och lägger dit ett nytt skyddspapper. Det är konstigt hur primitiv man blir under födandet. Jag brydde mig inte om fall saker var äckliga eller vad Johan skulle tycka. Han var bara ett sånt fantastiskt stöd, att höra hans röst i mitt öra när smärtan var som värsta fick mig att trots allt kunna hålla fokus. Jag hade aldrig klarat det så bra utan dig! <3

Plötligt förändras känslan i värkarna. Istället för att bara ha legat som ett vidrigt tryck neråt, kom nu känslan att att vilja trycka på. Varenda muskel ville jobba med nu på ett helt annat sätt. Krystvärkarna, äntligen! När en sköterska säger "Har du tänkt på vilken ställning du vill föda i? Isåfall får du inta den nu för nu är det inte långt kvar." Jag skyndade mig upp i sängen och lutade mig över ryggstödet. Med johan vid min sida började jag nu kämpa, och då menar jag kämpa! Jag har ingen aning om hur lång tid jag stod där, men jag såg hela tiden skärmen med bebisen hjärtljud och puls, de påminde mig om målet, mitt barn! Lilla Minus som faktiskt skulle komma ut till oss nu, komma ut i världen! Krystningarna blev inte lika effektiva när jag stod upp, så de bad mig lägga mig ner på sida. Sagt och gjort. Vig som en spagetti ändrade jag ställning i sängen  och det blev mycket bättre..

Jag krystade för kung och fosterland och när jag tittade på Johan och sa "..nu gör det så JÄVLA ONT!" så menade jag varenda ord. En barnmoska frågar om jag vill känna på huvudet. Rent spontant svarar jag nej, men nu i efterhand hade det varit häftigt. Hon säger att bebisen har jättemycket hår! Jag frågar vilken färg det är på håret och hon svarar att det är en mörkhårig liten bebis.

Åh. Den har mörkt hår! Lilla Minus, våran älskade lilla Minus, har mörkt hår! Hon hade egentligen kunna säga att hon såg att den hade ett huvud, ett ben, vad som helst som konkret visade att vårat barn faktiskt var där på riktigt, hade vart lika underbart. "Nu Pauline, nu tar du i för vid nästa värk kommer barnet!"
Jag lovar, jag har aldrig tagit i så jävla mycket som då.

.. Och sen kom barnet.

Jag tittar ner och ser det lilla knyttet i händerna på barnmorskan, alldeles kladdig och jag hör hur den kippar efter luft och börjar skrika. Känslan går verkligen inte att beskriva. Magi. Kärlek.
Hon lägger upp den blöta, varma lilla människan på min mage. Jag ser på Johan som sitter på en stol bredvid mig och tårarna bara rinner ner för kinderna. Vi kysser varandra. Lilla älskling, där är du! Som vi längtat efter dig! Helt overkligt, är det du som legat i min mage i 9 månader? Och du är våran! Vi är äntligen en liten familj.

Så fort hon kom ut var all smärta borta, ingenting av de onda spelade någon roll. 11 timmars intensivt maraton, och det räckte med att se på dig så visste jag att det var värt det. Jag kan inte nog förklara, varje värk, du var värd varenda en!

Jag minns inte när johan klipper navelsträngen, bara att jag ville få upp bebisen så fort som möjligt på bröstet. Jag frågar vad det blev, "jag hann inte kolla, se efter själva!" svarar barnmorskan. Jag tittar efter. Det är en tjej! Vi har fått en underbar liten dotter. Hon tystnar så fort hon kommer upp på mitt bröst, och snart börjar hon öpnna ögonen. Det där tjocka, mörka svullna små ögonen stirrar rakt på oss. Jag räknar hennes fingrar och tår, och säger flera gånger "Åh, hon är perfekt, hon är verkligen helt perfekt!". Min lilla prinsessa, nu är du äntligen här. Det är verkligen en stud i livet jag aldrig kommer glömma. Magin.